slottet blef ansallet, utan att man efteråt varit i stånd så reda på honom. Ryktet sade, att han blott hade Vulkans råd och biständ att tacka för denna slags ostraslbarhet, och att denne betjenade sig af honom till sådana saker, som han ej gerna ville utföra sjels. Han begagnade honom säsom ett slags redskap för att suragera och plundra hönsgårdarne, men lät honom strängt redovisa sör allt. U—r denna synpunkt var maronnegerns gripande ej alldeles utan vigt, och såsnart Plouen erhållit dessa upplysningar af Acton, beslöt han draga fördel af dem. Först och främst måste man se till att åter komma ut ur denna vulkaniska region, och det var till Barrabas som Plouen i detta afseende hänvände sig. — Du skall på närmaste och bästa väg föra oss ned till Goyavesfloden, sade han till honom. Maronnegern såg på Plouen med denna falska och osäkra blick, som är allmän hos dem, hvilka äro vana vid träldom och blott hållas i tukt genom fruktan. — Det skall jag! svarade han på kreolska och med en röst, som knappt hade något menskligt. — Och om du bedrar oss, så se hvad som väntar dig! sade kaptenen och visade honom pistolmynningen. Negern förändrade icke en