kor af den djupaste tystnad och min parole dhonneut att jag åt ingen skulle upptäcka hvad han hade at mig anförtro. Hans upprörda ansigte gaf mig anledning att tro honom engagerad i någon duellssak, och jag gaf honom med hand och mund det affordrade tysthetslöftet. — — Mörner anförtrodde mig: att mycket folk i Sverige värderade prins Ponte-Corvos stora egenskaper, och att han troligen vid riksdagen skulle få ett stort parti, om han satte sig på listan af kandidaterne till thronföljden: att Mörner, i anledning deraf aboucherat sig med prinsen, som synts ganska smickrad af detta förtroende, men som svarat honom att, ehuru han trodde, att kejsarens hemliga böjelse vore för honom, han dock ej kunde lofva, att kejsaren gjorde något offentligt steg till hans faveur, emedan kejsaren ej ville influencera svenskarnes fria val; och att han (Ponte-Corvo) ganska väl kände, att kejsaren hvarken gifvit Lagerbjelke eller mig (Wrede) något rätt bestämdt svar, icke heller till viss grad bundit sig, genom det bref han skrifvit till konungen af Sverige; han skulle icke desto mindre genast anförtro kejsaren saken och inhemta hans tanka. Ers excellens kan lätt se huru förvånad jag blef af detta förtroende. Jag hade i min konversation med kejsaren alltid funnit någonting så odetermineradt, en så liten interet för alla de personer, som voro ifråga till thronföljare, att jag alltid misstänkte, det kejsaren inom sig önskade en annan. Nu trodde jag mig fått en stråle af ljus, och jag beslöt att göra allt för att upptäcka det verkliga. Lyckligtvis hade jag den dagen en god anledning att se prinsen. Han hade morgonen förut skickat mig ett par pistoler för G. Mörner, och jag måste tacka för presenten. Jag valde härtill just ögonblicket då han återkom ifrån S:t Cloud. Prinsen aborderade mig genast med en Öppenhjertishet, som är honom egen, åtminstone i detta land. Känner ni, min herre, en ung baron Mörner och det förtroende han gjort mig? Jag begär uppriktigt er tanke om både saken och personen. — Hvad personen anbelangar, svarade jag, så kan ni se af hans figur och isynneraet af hans demarche, att det är en ung tourdi och enthusiast. Hvad saken åter angår, så bör jag ej tvifla, det ju i denna moment och innan sinnena äro tillsammansförda till någon enhet, den tanken hos flera personer kunnat uppstå, att en person med er förtjenst äfven vore en passande kandidat; om denna tanke är mer eller mindre allmän, kan jag så mycket mindre säga, som kronprinsens död inträffat sedan min afresa, och jag således ej kan känna hvad man i anledning af hans succession kan här och der önska i landsorterne. Allt hvad jag vet är, att officielt har jag intet ord hört härom, — — — Emedlertid befann jag mig genom allt detta på visst sätt komprometterad vis-å-vis kejsaren. Han hade på så förtroligt sätt talt med mig om affärerna om Sverige, — han hade så cordialement affordrat mig en uppriktig berättelse om de partier, som möjligtvis kunde komma att uppstå i anledning af thronföljden, att han med skäl skulle finna underligt, det jag förtegat ett parti för hans egen undersåte. Jag fann mig stött af misstankan att synas dubbel eller intrigeur. Jag gick derföre direkte till ,Duc de Cadoret, med begäran, att han skulle förklara kejsaren, att jag med honom agerat med den fullkomligaste uppriktighet: att om jag känt ett parti för le prince de Ponte-Corvok, hade det varit det första jag berättat; men att jag först dagen efter min afskedsaudiens fått känna Mörners demarche hos prins Ponte-Corvo och det så kallade par tiet, som skulle vara för honom i Sverige: att jag vil kände svenska känslan för Frankrike och svenska admirationen för kejsaren, som kanske rejaillerat på hans generaler; men att jag dock ej trodde den basis, hvarpå Mörner grundat sin opinion, nog determinerad för att förtjena ett stort uppseende, med hvad mera jag kunde säga, för att genom en längre conversation utleta Cadores tanke i saken; men det var som att vinka åt en död. Ministern var ännu mera boutonnerad än vanligt; men följde mig dock ett par rum längre än vanligt. — Frågar ers excellens min tanke om prins Ponte-Corvo, så svarar jag uppriktigt: att jag för honom har en obegripligt stor högaktning, ej allenast som statsman och fältherre; men som dygdig och ädel man. Vox populi, vox Dei. Hela Tyskland och hela Frankrike ha denna tanke. Isin enskilta lefnad är han här ett exempel utan efterföljd. God man, god förman, är han älskad af allt som omger honom, Ett slags independance i sitt varelse-sätt har troligen gifvit anledning till den misstankan, att han är mindre väl hos kejsaren. Jag har dock flera gånger sett dem tillsammans, utan att se anledning till denna supposition. Att han är verkligen högaktad af kejsaren veta alla. Nu har jag sagt allt hvad jag vet om Prins PonteCorvo — allt hvad jag gjort i anledning af Mörners tourderie. Jag har varit ett slags diplomat här: jag har således agerat en consequence. — — Grefve Wrede tillade i ett sednare bref till v. Engeström af den 16 Juli: — — — ,Så snart baron Mörner var afrest från Paris, underrättade jag genast baron Lagerbjelke om Mörners underliga beskickning, och hvad jag gjort för att följa denna saken på spåren. Jag lemnar derhän om Sveriges politiska ställning tillåter att välja en fransos till thronföljare; men att välja en man utan personlig förtjenst, är att teckna vår dödsdom som stat. slottet blef anfallet, utan att man efteråt varit i stånd få reda på honom RvyFftef sage att