Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 november 1854, sida 2

kaptenen. Hvar och en kan manövrera här uppe som han sjelf vill! Marschen bland dessa klippblock var, om möjligt, ännu besvärligare. Yvon gick förut, såsom den yngste och vigaste; han begagnades som ledare och gick beständigt efter hundskallet. Plötsligt stannade han, efter att hafva bestigit en ny klippspets och ropade: — Hitåt, hitåt alleman! På ögonblicket voro de alla bredvid honom och framför en trattformig håla, hvarest ett af de besynnerligaste skådespel erbjöd sig för dem. Hundarne stodo der, med håren styfva som borst, med glupska blickar och fradgande gap; tid efter annan störtade de sig med ett språng bort mot en remna i klippan, som var bred nog för att en menniska kunde dölja sig derinne, derpå flögo de åter tillbaka med ett tjut, liksom bortskrämda af en hotande fara. — Der är negern! ropade Acteon. — Det är nog säkert, svarade kaptenen; men hur få vi honom ut? — Det skall jag sörja för, sade St. Malo och fattade sin karbin. — Ett ögonblick, matros! ropade kaptenen. Låt se om vi ej kunna få honom lefvande. (Forts.)