Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 november 1854, sida 2

ne ester den andre. Man gjorde ett ögonblicks halt, för att undersöka terrangen. Den klippmassa, till hvilken en tillfällighet visat dem uppgången, bildade liksom en liten öi skogen. Från spetsen af denna ö, som låg i ett haf af gröna träd och buskar, såg man på ena sidan floden Goyaves och på den andra en rad af backar, hvilka kastade sina mörka skuggor bort öfver slätten. Det var liksom en verld för sig, en naturlig fästning, som sedan urminnes tider varit en tillflyktsort för maronnegrerna. Acteon hade hört det berättas många gånger, och han betviflade ej längre att man nu var på rälta spåret. — Ingen annan än Vulkan kan krypa så högt till väders, sade han; det är helt säkert ett af hans röfvarenästen. U Hör ni det, gossar? sade kaptenen. Vi skola ha honom, död eller lefvande. En omständighet oroade emellertid Plouen. Hundskallet tycktes aftaga och förråda en viss modlöshet. Sedan man kommit upp på klippan, hade ingendera af hundarne visat sig. De voro utan tvisvel i verksamhet och ville ej dela sina krafter. Måhanda berodde den lyckliga utgången deruppå, att de fingo understöd i rättan tid. — Bort till hundarne! ropade derför också