Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 november 1854, sida 1

sumpigt ställe, eller andra dolda hinder, stannade han plötsligt och väntade, för att göra truppen uppmärksam derpå. Mellan Bajazet och Tamerlan hade det förunderligaste samtal uppstått. Det tycktes som om Bajazet åtagit sig det värf att passa på det byte de gemensamt upptäckt, och att Tamerlan åtagit sig att vara ledare för truppen. Tid efter annan kallade den ene af dem, och den andre svarade; det lät icke som ett vanligt hundskall, utan nästan som ett samtal. Tamerlan höll beständigt samma ton, men Bajazet nyanserade sin, och hans röst var än hotande, än klagande, allt efter de olika händelserna i det lilla drama, som upp sördes inne i skogen. Emellertid kom truppen endast långsamt framåt i detta tjocka och törniga snår, som sönderref både kläder och ansigte. Än måste de krypa längs efter marken, än var terrängen så sumpig, att de vadade ända till höfterna; på några ställen var vegetationen så rik, att törnbuskar och slingervexter bildade ett ogenomträngligt nät, och man måste då uppsöka en annan plats i skogen, der icke så många hinder funnos. Mindre ihärdiga menniskor skulle hafva uppgifvit försöket; men kaptenen blef vid hvarje nytt hinder endast mera ifrig. — Denna väg! sade han. Denna väg, gos