Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 november 1854, sida 2

len. Denna åtbörd undföll icke matrosen, han saste ögonen på kaptenen och sade med en viss säkerhet: Svara? hvarför skulle jag svara honom? — Emedan jag vill det! sade Plouen otåligt och i en hotande ton. Hvad skall detta uppträde betyda? — Hvad det skall betyda? upprepade matrosen utan att förlora fattningen. Kapten frågar mig hvad det skall betyda? — Ja, jag vill veta det på ögonblicket! — Jag lyder, herr kapten. Jag tog tag på honom der, emedan han beskyllde mig för att hafva begått något ondt. I det han uttalade dessa ord såg han skarpt på kaptenen. — Det var blott ett skämt! afbröt S:t Malo honom. Den fördömda menniskan kan icke förstå skämt. Det var ju bara narri, Michel. Kunde du icke förstå det? — Med något sådant skämtar man icke, för tusan! brummade matrosen. Nej, man skämtar ej med dylikt; icke sannt, herr kapten? Plouen hade under allt detta icke förändrat en mine; vecket på hans panna framträdde blott ovanligt starkt, hvilket hos honom var tecken till en häftig rörelse. Det måste göras ett slut på denna scen, antingen genom att öfverlemna hela saken åt glömskan, eller genom