talaren tillrackligt att göra med att slita sig lös och hemta anden. — Hu! ropade han. vill du icke slappa mig, din galning! Man skulle tro att det gör dig nöje att strypa solk. Utan tvifvel måste dessa ord hafva inneburit en ny förolämpning, ty Michels raseri tilltog i en förskräcklig grad, och med blixtrande ögon störtade han åter emot mythologen. Denne, som var snabb som en ekorre, var redan uppe och tillreds att emottaga honom. Det tycktes som om det skulle bli en strid efter alla konstens reglor, då i detsamma kaptenen kom till stället. Han hade under några ögonblick följt denna scene med ögonen och hört de ord som vexlats. Då han såg att det började bli allvar, gick han bort till dem. — Hvad är på fårde? frågade han. Vid denna röst blefvo de båda uppretade matroserna stående orörliga som tvenne bildstoder. Plouen hade nemligen fattat sina pistoler, och båda visste hvad denna åtbörd hade att betyda. — Hvad är på sarde? upprepade han såsom en man, den der fordrar svar och icke vill vänta derpå. Hvad betyda dessa upptåg? Mythologen var den förste som lugnade sig; Michel deremot syntes vilja drifva saken till det yttersta.