den på hans skuldra; det är omöjligt att vara tråkigare än den har goda mannen, och ändå har jag sett en, som tog lofven af honom: det var under mitt vistande i Paris, på melodram-theatern på Boulevarden. Han var makalös: det var en lång, torr karl med ett ansigte, som om han hade ätit upp en menni: ska och skulle taga itu med en annan, och en röst, ja en röst, precist som om den kommit från en annan verld. Det var också verkligen en stor lymmel, en nedrig kanalje, som hela sitt lif igenom sölat sig i brott. Det var derför också icke underligt att han såg så otäck ut; men, Michel, hvad är det för ett ansigte du visar? Du ser ju ut som om du också begått något ondt! Matrosen, till hvilken dessa ord yttrades, mumlade något mellan tänderna, som antydde ett invärtes uppror. Denna liknelse, denna jemförelse med honom syntes göra ett hästigt intryck på honom, och det var lätt att se att han hade svårt för att beherrska sig. De sista orden kommo bägaren att flöda öfver: knappt voro de uttalade, innan matrosen störtade sig på talaren och fattade honom i strupen. — Något ondt! skrek han. Hvad menar du dermed? Öfverraskad af detta oväntade anfall hade