Svea, signerad Scipio. Vi anse denn uppsats, såsom sannolikt en förelöpare till fle ra andra i samma anda, ganska anmärknings värd. Efter att hafva redogjort för utgånge af bränvinsfrågan, yttrar förf:n: Så är då denna för Bondeståndet såson principfråga ytterst lifsvigtiga fråga afgjord, af gjord som man kunde vänta, der fanatismei satt sig till doms, och förstockadt föresatt si; att fråga, hvarken efter reson, förnuft elle grundlag. Man kunde vara beredd på denn: utgång, man kunde nästan veta på förhand att hvad som ända sedan 1809 års grundlag tog sin början, varit ansedt såsom ett oeftergif ligt grundlagsbud, nemligen att intet stånd fö sig kunnat, emot dess uttryckliga , fasta ocl enhälliga protest, åläggas berillning af de andr stånden, skulle hånas, trampas, gäckas, med öf vermodig konseqvens då det gällde bönder na1854 års representanter af Bondestånde hafva emellertid med ådel, berömlig, beun dransvärd sasthet hållit ut ända till slutet ocl icke låtit hvarken sirnsånger eller andra -på känningar förmå sig att vika ett enda steg De ha gjort hvad de kunnat, för att bevarallmogens rätt, och kunna vara förvissade, at deras kommittenter skola med tacksamhet er känna deras redliga bemödanden, när de hem komma. Men mot våld förmår man intet. Dri sta de, som för tillfället hafva makten, at missbruka den, och sönderrifva grundlagen, så kan naturligtvis ingen hjelpa det. De åtage sig ansvaret för följderna, och — vi få vä sel De tre ståndens delegerade hafva då här med beträdt revolutionens bana! De hafva i er vigtig fråga visat, att de utan hinder af grund lagen alldeles icke ämna skona det 4:de stån dets rätt i någonting, så snart aristokratien hierarkien och statsmannaintresset har någo att derpå vinna. Och aristokratiens numera förklarade förkämpe, Aftonbladet, har till och med ganska öppet låtit förstå, att Bondeståndet i längden är ganska öfverflödigt vid Riks. dagarne, om det icke vill lära sig dansa efter pipa; att man numera kommit underfund med. att då de 3 stånden blott hålla ihop, frågorna gå lika bra på allmogens bekostnad bondriks. dagsmännen förutan, och att det snart kanske är idel nåd och barmhertighet, om de ännt en tid får vara med, för att låta sig af med: stånden i voteringarne nedsablas, och låta lägga på sina skuldror den ena bevillningsbördan efter den andra. Man kan snart, om de icke dansa, när pipan ljuder, göra det utan att spörja dem! Och i sjelfva verket har man ganska rätt. Hvad hafva bönderna med sina representanter hädanefter att göra vid riksdagar, så sammansatta, att man kan votera ifrån dem det ena lifsvilkoret för deras existens efter det andra, för att rikta och göda aristokratien och stadsmannanäringen, votera ur deras fickor den ena millionen efter den andra, för att upprätthålla beväpnade neutraliteter och militarpromenader 0. s. v., dem oåtsporde? Finnes ingen respek mer för grundlagsbud, när det gäller bönderna: rätt, allmogens rätt, hvad har allmogen vid sådana riksdagar att göra? Har man mot allmogen en gång öppnat och beredt revolutionen, utan att den kan med närvarande grundlagsformer, som icke aktas, hindra det, hvartill tjenar det att den vid sådana riksdagar låter sig af medstånden lemlästas? Början är, säga vi, vid 1854 års riksdag i denna bevillningsfråga gjord. Vid nästa nedsätter man kanske ett jernvdgsutskott mot 4:de ståndets protest, liksom man nu tillsatte ett bränvinsutskott mot dess protest, och gör upp ett förslag, syftande på, att bönderne skola hufvudsakligen å skattejorden åtaga sig bevillning för byggande af jernvägarne; en annan gång nedsätter man kanske ett skatteköpsundersäk