het, sjelsviskhet och lumpenhet af allt slag. Vi anse denna moraliska depravation, som ägt rum under de sednaste styrelserna, nästan ännu mera straffvärd än den materiella svaghet, hvari de försatt landet, emedan den sednare lätt kan hjelpas, der den sedliga kraften är oförminskad. Det är icke utan en rätt smärtsam känsla man såsom Svensk tänker härpå. I st. f. att vi, genom en rätt användning af våra medel, kunde ha varit en fullt väpnad nation, färdig, med våra medfödda krigiska anlag, att inom ett par veckor möta hvilken fiende, som vågade sig inom våra gränsor, kunna vi nu se anläggningar, som kostat landet millioner, tagna ifrån såsom en pris snus; i st. f. att våra rika naturliga ressurser borde hafva gjort oss till en välmående nation, befinna Vi oss i ett fortfarande svaghetstillstånd; i st. f. att högsinhet och ädla dygder skulle ha spridt sin anda från höjden till folket, är det en motsatt anda som råder. Och för allt detta hafva vi i hufvudsaklig mån att tacka ett s. k. försvarsväsen, som ej utgör något försvar, men som ger så mycket större näring åt såsängan och åt all denna litenhet, hvaröfver vi nyss klagat. Under sådana förhållanden har det varit i sanning upprörande, att erfara hvilka omätliga summor ytterligare blifvit begärda och beviljade åt försvarsverket, allt under ropet derpå, att fåderneslandets sjelfständighet fordrade dessa offer. Någon plan för dessa medels användning har man aldrig satt ifråga att förete; man bevärdigar de skattdragande icke ens med någon upplysning, för hvilket ändamål medlen äro begärda. Allt fordras i klump, och fåderneslandets heliga namn missbrukas för att genomdrifva önskningarne. Detta lyckas ock så väl, att vi blott undra öfver, att man icke begårt 20 mill. i st. f. 24, emedan alldeles samma argumenter kunde anföras för det ena anslaget som för det andra. Då detta skrifves känna vi ännu icke Bondeståndets votum i frågan. Om — hvilket är rätt sannolikt — det egentligen skattdragande ståndet vägrar att bevilja de äskade medlen, så lemnar denna riksdag några rätt betänkliga bevis på huru litet bevändt det är med den i grundlagarne omtalade svenska folkets sjelfbeskattningsrätt. Ty Bondeståndet utgör likväl det egentliga skattdragande folket, alldenstund de skatter, som utgå af rikets städer icke på långt när uppgå till samma belopp, som de inkomster städerna uppbära af staten. — Vi befara, att Bondeståndet kommer att ganska bittert känna denna sin vanmakt mot de förenade borgareoch löntagare-stånden. Och denna förbittring kan blifva farlig nog, då den gör bondeståndet och allmogen i gemen alltmer mottaglig för de agitationsmedel, hvilka sannolikt ej skola komma att vara overksamma. Vi frukta alltså, att den seger regeringen vunnit med det mindre kreditivets förhöjning, likasom med föregående anslag och beskattningar, kan blifva segrar, hvilka man kanske en gång önskar att man aldrig hade vunnit. Kommer dertill, att äfven utaf dessa medel större delen blir använd till rent onyttiga ting, såsom man nu användt nära 1 mill rdr rgs till fullkomligt gagnlösa trupptransporter och parader med några skepp — så är fara värdt, att de skattdragande blifva mera obelåtna än som för både styrelsens och landets lugn är helsosamt. Åtskilliga tecken antyda, att stormen förestår, om den ock af de nuvarande yttre händelserna, på hvilkas lösning alla sinnen äro spända, låter hålla sig tillbaka. Gestalta sig de Europeiska tilldragelserna på det sätt, som mången väntar, så är sinnesstämningen äfven i vårt land ganska mogen för emottagande af farliga impulser. Och att sådane impulser icke skola komma att saknas, derom öfvertygar oss bland annat en insänd uppsats i den Skånska Tidningen