ääzzUZzz::n ii — mottagit i arf, uppoflrade den lycka och makt, Som landet skulle hafva vunnit genom fredliga varf, för att kunna intaga en mot Europa hotande ställning och föreskrifva lagar åt dess regenter och folk. Följden häraf blef naturligtvis, att de hotade länderna måste hålla sig i ett så starkt försvarstillstånd som möjligt. Särskilt måste detta blifva förhållandet med en till det fruktansvärda, roflystna väldet närbelägen stat, såsom Sverge. Att Svenska folket, ömtåligt såsom det är och bör vara om sin nationella sjelfständighet, underkastar sig stora uppoffringar, för att värna sitt oberoende, ligger i sakens natur. Vi äga ett fattigt land och äro ett litet folk, men vilja ej lyda under främmande ok. Men för att ett fattigt och litet folk skall kunna värna sitt oberoende mot en mäktig granne, blir det at högsta nöden, att dess försvarskrafter ordnas efter välberäknade planer och med den strängaste hushållning, för att med minsta möjliga kraft kunna ernå största möjliga verkan. Samtidigt härmed måste allvarliga omsorger ägnas åt stärkande af landets inre kraft, på det att det må kunna bära de uppoffringar, som försvarsverket kräfver. Har landets regering insigter och vilja, att så ordna det hela efter förnuftiga grunder, så lider det intet tvifvel, att ju en krigisk nation, som den Svenska, skall kunna bo trygg inom sina vidsträckta landamären, utan att behöfva tigga sitt sjelfbestånd vare sig från Osteller Vestmakter, utan att behöfva darra vare sig för ett fruset Ålands haf eller för vestanvindar. Uppfyllas deremot icke dessa oafvisliga fordringar för landets försvar — blifva de jemförelsevis små, men med stora uppoffringar hopsamlade medlen bortplottrade på lyx, uniformsförändringar och andra onyttiga ting, eller ordnade utan plan, ordning och hushållning, eller uppoffrade på oväsentliga saker före de väsentliga; blisver försvarsverket icke gjordt till en fosterländsk sak, till en hög medborgerlig pligt, utan till en ögonsägnad åt såsangan eller till ett lekverk åt det barnsliga maktbegäret; göres slutligen ingenting, för att åt landet återgifva någon del af de näringssafter, som försvarsverket utsuger — då blir detta land försvarslöst, betalade det än sin sista skärf åt det s. k. försvaret, och då blir dess sjelsständighet endast ett tomt ljud, passande att använda vid anspråken på nya anslag; då blir slutligen detta ändamålslösa försvarsväsen icke blott den omättliga svamp, som utsuger alla landets krafter och bringar detsamma i ett tillstånd af tvinsot, utan ock den Molock, åt hvilket landet får offra sina kraftigaste söner. Beklagligen inträffar det sednare förhållandet alltför mycket på vårt land. Det drabbar de regeringar vi egt under de tiotal af fredsår, hvarunder vi haft tid att stärka. vår både yttre och inre kraft, den brännande förebråelsen, att de anslag landet, med ofantliga uppoffringar, anvisat åt sörsvarsverket, icke blifvit använda bättre, än att nationen vid hvarje riksdags början får höra, att vi äro försvarslöse, så att vi för vår sjelfstandighet hafva att tacka icke vår egen kraft, utan de öfriga mäktigare staternas antingen nåd eller inbördes afund. Det länder samma regeringar till vidare förebråelse, att de icke genomdrifvit sådana reformer i beskattning, näringsoch handelslagstiftning, m. m. hvarigenom landet skulle hafva vunnit i inre kraft, helsa och välmåga. Det länder slutligen samma regeringar till ytterligare förebråelse, att de icke förmått framkalla landets högre andliga krafter, hvilka finnas i rikt mått hos vårt folk, och hvilka hafva gjort oss mäktiga till stora ting, utan hafva dessa krafter nästan systematiskt blifvit återhållna och förqväfda, för att i stället låta frodas en hop litenheter eller medelmåttor, hvilka L. dt amlring 6C10 an anda af Öamsginna fan