RKorsaren. Roman af Louis Reybaud. öroersättning. (Forts. fr. N:o 261.) Derefter tog hunden vägen bortåt bergen. Tid efter annan såg man dem båda skymta fram, springa fram öfver buskaget och nosa mot marken, för att söka komma vilbrådet på spåren. I deras rörelser fanns intet tillfälligt; båda djuren hade instinkt af den roll de skulle spela, och följde denna instinkt med största säkerhet. Intet var vildare än den region, i hvilken Plouen och hans trupp vågade sig in. Alltefter som man kom högre upp i bergen försvann hvarje fotstig, och man måste söka att bana sig väg mellan ofantliga klippstycken och genom en mängd af slingervexter, Några strida bergsströmmar gjorde marschen ännu besvärligare, och man måste ofta vada igenom dem ända upp till bröstet. Stundom var uppgången så brant, att man i stället för att gå uppför måste gå åt sidan, tilldess uppstigandet åter blef möjligt. Så förgingo expeditionens