Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 november 1854, sida 3

från sin bestörtning och bad om hjelp emot den fräcke tjufven, var denne redan för längesedan i säkerhet. Fredrik Withelm den tredje spatserade en gång med en af sina döttrar, och var för tillfället klädd i simpel officersuniform. En fattig gosse sprang ett stycke vid sidan af den för honom okände herren. och bad honom köpa en liten penningepung, hvaraf han bar en hel mängd i en korg, som han framräck te. Konungen visade honom tillbaka, men barnet upphörde icke att bedja: ,Aek, herr lojtnhnt, köp en börs af mig: den kostar blett sex groschen, oeh om ni icke sjelf kan begagna den, så kan ni ju skänka den åt den vackra flickan, som ni håller under armen. Då gossen nu för andra gången afvisades, utbrast han med djup en suck: ,Nu ha vi icke heller i dag någonting till middag. Vid dessa ord stadnade kungen, rörd af medlidande, tog sex börsar ur korger och gaf gossen en dubbel sredriksdor. Då gossen såg guldmyntet. sade han: ,Nadig herre, gif mig hellre småmynt; jag har inga penningar och kan icke gifva tillbaka-k. Rörd öfver gossens ärlighet och intresserad af hans öppna ansigte, frågade konungen honom nogare om hans samiljsörällanden, och då erfor han, att hans moder, enka elter en afliden sergeant, bodde på en vindskammare och närde sig, tillika med sex oförsörjda barn, genom förfärdigandet af små penningebörsar. Nå, sade den förmente löjtnanten, ,så gå hem och lemna din moder penningarne; jag vill ge henne dem. Ötverraskad af glädje, skyndade gossen hem och berättade sin moder den oväntade lycka han hade haft. Icke långt derefter, just som den fattiga familjen satt vid sin tarsliga middagsmåltid, som den dagen, till följe af den oväntade lyckan, hade blifvit något bättre än vanligt, gick dörren upp, och till allas stora förväning inträdde en kunglig adjutant i det lilla, men renliga rummet, berättade sammanhanget och frågade sig för, om gossen i allt hade talat sanning; och då detta befanns vara fallet, lät konungen uppfostra de yngsta barnen i en anstalt för faderlösa barn och meddelade enkan en årlig pension af hundra thaler. (Portf.) Fredrik den Store, hvilken såsom flöjtist var något despotisk i afseende på takten, fick en gång, då han under sjuåriga kriget uppehöll sig i Leipzig, lust att roa sig med musik. Han lät efterfråga en skicklig ackompagnist på klaver. Quanz, som äfven bevistade vinterqvarteren i Leipzig, var tillfälligtvis frånvarande. Man tillkallade dåvarande organisten vid Nikolaikyrkan, Schneider, en särdeles skicklig konstnär. Schneider infann sig och satte sig till klaveret, konungen förelade honom den beziffrade basen, spelade, men så fritt, att Schneider snart tappade koncepterna. Dock vågade han ej låtsa om orsaken dertill. Sedan konungen några gånger rätt estertryckligt, ehuru förgäsves, stampat takten, började han åter från början. Ackompagnisten, som nu blifvit än mera betryckt, kunde ännu mindre reda sig med den kungliga virtuosen. — Naå, hvad gör han der för slag? utsor den förtörnade monarken. Nu kände Schneider, som ej förfelat någon not och lämpat sig så mycket som möjligt, sin ära sårad; han bad i all ödmjuket att få börja ännu en gång. Det skedde, och nu gick det förträffligt. Då satsen var slut och konungen ville betyga ackompagnisten sitt bifall, märkte han, att Schneider hade endast det toma titelbladet framför sig. Jag tror han har spelt ur husvudet? — ÅJa, ers majestät, det gick bättre såk. — Konungen märkte hvad konstnären ville säga dermed. Skicklig är han, men också grofX, svarade han, och afbröt konserten. Schneider blef icke mera kallad, men erhöll följande dagen en betydlig skänk. (Tidn. f. Musik.)