Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 november 1854, sida 3

Griginelt föleri. Eu bekant snille gjorde för en tid sedan sin uppvaktning hos en rik man och sade: ,Jag vet icke, om jag har den äran att vara känd af er? Mitt namn är N. — Nej, jag har icke det nöjet. Får jag fråga er: hvad är ert ärende?? — Kort och godt; det är att fria till er dotter. Jag kan icke lefva utan ghenne. — ,Huru kånner ni min dotter, om jag får sråga? — Jag har icke den äran att känna henne; jag har aldrig sew henne. — Men ni sade ju, att ni icke kunde lefva utan henne. Huru skall jag förstå detta — Det är svart sörklaradt. Ser ni, jag har för ögonblicket alldeles intet att lefva af; deremot känner jag, att ni ernar gifva er dotter trettiotusen riksdaler i hemgift. Jag skulle tro, att jag håller mig till sanningen, när jag säger, att jag icke kan lefva utan henne. Ett mytt ätt. I Leipzig kom en man i en bod, hvarest ett fruntimmer just höll på att betala en köpt artikel, ryckte börsen ur banden på henne, slog henne i ansigtet och ropade: .Har jag icke förbjudit dig, att köpa någonting? Dermed skyndade han åter ut ur boden. De krigstående, som ansågo honom för fruntimrets man, sågo stumma och overksamma på den plågsamma scenen. När sruntimret hade hemiat sig