Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 november 1854, sida 3

— k — som förrådde dessa intryck — det var så stilla och lugnt, att ingen dödlig skulle kunnat ana, att hans samvete talat till honom under långa och sömnlösa timmar. Det var naturligt, att dessa upprepade besök skulle framkalla en större förirolighet mellan honom och slottets invånarinnor. Plouen tillbragte gerna aftonen hos damerna, och af deras egen mun erfor han en del af deras historia. Det var fru Angremont, som berättade honom den, och det på ett så sannt, rörande och känslofullt sätt, att den djupt rörde kapten Plouen och nästan kommit honom alt fälla tårar. En dag öfvermannade hans känsla honom. Fru Angremont hade berättat honom historien om Vulkan, hans anfall på slottet, den belägring de uthärdat — kort sagdt alla dessa scener, som ännu stodo så lisligt för hennes minne. Under denna berättelse hade kapten Plouen forgäfves bemödat sig att dölja sin förbittring; hans raseri tilltog alltmer och han beledsagade fru Angremonts ord med afbrutna utrop: — Den kaltringen! Den nedrige! Det afskyvärda odjuret! ... Hvarför var jag icke här då! ... Då fru Angremont slutat sin berättelse, var hans beslut fattadt.