Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 november 1854, sida 3

som trädde öfver deras tröskel, med lika mycket behag och värdighet, som oförbehållsam godhet. plouen kunde således förnya sina besök så ofta han ville, utan att väcka den ringaste misstanke. Stundom hände det äfven att han, då vädret var för dåligt för att återvända till Gregor, stannade der öfver natten. I en aflägsen del af trädgården fanns en liten paviljong, der man fordom samlat sig till jagtpartier, men som nu var ändrad till gästrum för husets vänner. Det var en liten täck och förtrollande asyl, der en poet skulle hafva funnit sig lycklig. Korsarhöfdingen fann här en gästvänlig tillflyktsort och sökte der om aftonen hvila för sitt hjerta, som dittills varit mera uppfylldt af dramer än af idyller. Här, i nattens tystnad, ensam med sina känslor och intryck, med sina tankar och sitt samvete, kunde kapten Plouen kasta en blick tillbaka på det förflutna och en blick framåt på det tillkommande, som än uppfyllde honom med bäfvan och än med jubel och fröjd. Sådana ögonblick hade Plouen icke så få, ty själen är ej alltid förhärdad och förstenad, och det finnes tider, då tillochmed den fastaste rubbas i sin djupaste grundval; men då han om morgonen visade sig för de öfrige, fanns icke det ringaste i hans ansigte,