Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 november 1854, sida 1

värd som olydnaden ombord. Hvad skulle det eljest bli utaf oss? Nej, jag skall icke tåla det, för intet pris -— jag vill befalla öfver menniskor och ej öfver vilddjur. I afton skall ett exempel statueras, det ansvarar jag er för! Det var tydligt, att kaptenen icke så mycket adresserade dessa ord till mulattskan som till sig sjelf. En slöja af sorg hade lägrat sig på hans panna, och ett bittert småleende spelade kring hans läppar. Mulattskan vågade icke vara envis; hon insåg tydligt att all hennes bemedling skulle vara fullkomligt fruktlös. Kaptenen tillade: — De nidingarne! . . . Att slå sönder allting, endast för att roa sig . . . och de hafva kanhända icke ens betalt den skada de anstiftat? ... — Jo, hvad det angår, utbrast madam Blanche ifrigt, och glad öfver att kunna framkomma med något, som talade till deras ursäkt; de ha minsann rikligen betalt alltsammans. Jag har ingenting att fordra, icke det aldraringaste. — Af dem måhända icke; men af mig? — Af er, herr kapten? Nej, hur så? — Som deras chef är jag ansvarig för dem. Jag skulle hafva förekommit dessa tilltag, och då jag icke gjort det bör jag plikta