Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 november 1854, sida 1

kände redan familjen tillräckligt, för att ej vidröra någon punkt, som kunde såra eller göra ett obehagligt intryck. Han egde en takt, som ej ett ögonblick öfvergaf honom, och man såg tydligt att det icke var honom likgiltigt om han behagade eller ej. Slutligen tog han afsked och qvarlemnade madam Blanche, som skulle tillse att han erhöll allt så skyndsamt som möjligt. Tillochmed i det ögonblick då han tog afsked af damerna, ansåg han sig ännu böra erinra henne härom. — Framför allt, sade han, var rask och låt mig icke vänta på något. Allt måste vara ombord före midnatten. Icke sannt, ni ansvarar mig derför? — Jo, herr kapten, det skall jag mycket säkert, — och alltsammans skall blifva utsökt samt af bästa qvalitet, derpå kan ni lita! — Hufvudsaken är, att jag har det i afton! Det är det enda jag begär af er. — Godt, herr kapten, godt! sade hon. — Ni får tjugn piaster, om jag kan vara klar i afton. Kosta hvad det vill, så måste jag lätta i morgon bittida. Detta löfte syntes sporra madam Blanche utomordentligt. — Ijugu piaster, herr kapten! — Fyrtio, om ni håller ord.