Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 november 1854, sida 1

stenad, icke åter kunde få munnen i gång, tilllade han i barsk ton: — Har ni förstått mig? — Ja gudbevars, herr kapten! stammade hon förskräckt. De kommo öfverens om, att hon skulle ledsaga kaptenen till plantaget och vara mäklerska vid inköpet. I en närbelägen hydda fick man ett par mulåsnor till resan, och oaktadt solen stod högt på himlen och hettan var obeskrifligt tryckande, begaf sig kapten Plouen genast på väg. med mulattskan, båda med paraplyer öfver hufvudet. Under vägen hade madam Blanches förskräckelse åter lagt sig, och munnen började så småningom återigen gå som vanligt. Hon berättade likt och olikt om alla de hus de passerade förbi på vägen, hon kände deras egare, hon visste hvad de hette, hvarifrån de förskrefvo sig, hurudana deras förmögenhetsvilkor voro o. s. v., men hon återvände dock alltid till sitt favoritthema. Kom man förbi ett vackert sockerfält, hette det genast: — Det har tillhört familjen Angremont. Kom man till ett grönt och frodigt kaffeplantage, upprepade hon åter: — Det har tillhört familjen Angremont. Och redo de förbi ett mejeri, som såg in