Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 november 1854, sida 1

matien isynnerhet på de sista trettio åren gjort tyska hosven till vasaller, skulle vara en intressant kommentar till denna resa. Då Katharina den andra sökte efter prinsessor i Tyskland ål sin son Paul den förste och sin SonSon Alexander, röjde hon på ett oförskämdt sätt medvetandet om sin makt. Under sommaren 1773 gjorde landtgrefvinnan af Darmstadt en resa till Ryssland, för att förevisa sina trenne döttrar, oaktadt Katharina uttryckligen förklarat, all hon ej ville förbinda sig att välja någon af dem. Tjugu år derpå, år 1794, förevisade hertiginnan af Baden under samma vilI kor sina döttrar för Katharina. Underhandlingarne angående dessa giftermål, äro fulla af förödmjukelser. Katharina döljer icke, att hon anser sig gilva ett stort bevis på sin nedlåtenhet, då hon kastar blicken på de tyska prinSessorna. Vi behöfva ej tillägga, att Pauls och Alexanders trolofvade måste uppgifva protestantismen och ölvergå till grekiska kyrkan. Skulle man fästa afseende vid religionen, då man kan blifva rysk furstinna? Flera exempel voro dock i friskt minne, som kunde hafva afskräckt mödrarne: man talade ännu om den sköna Charlotte af Wolfenbättel, en syster till tyska kejsarinnan, som år 1711 blifvit förmäld med czarewitch Alexis och dött som ett offer för hans grymhet; men Katharinas stolta vilja lemnade icke rum för slika oroande betraktelser; hon befallde, och de tyska prinsessorna måste skatta sig lyckliga om valet föll på dem. Nu iakttages visserligen mera det passande i slägtförbindelserna mellan det ryska och de tyska hofven; i detta som i alla andra förhållanden har en klok diplomati aflöst det barbariska förfaringssättet. Är czaren icke ordningens och religionens representant vis å vis vesterns hedendom? Man torde dock göra väl i att betrakta saken nogare. Föras underhandlingarne om dessa giftermål, hvilka spela en så stor roll i den ryska politiken, ej längre med Katharina den andras högm. hårdhet, medföra de dock många förödmjukelser för Tyskland, och dess publicister hafva blott alltför ofta tillfälle att rodna, då de jemföra de tyska prins:s ställning i Ryssland med de ryska prinsessornas privilegier i Tyskland. Då en tysk prinsessa förmäler sig med en prins af crarernas familj, måste hon öfverge sina förfäders religion. Från denna regel göras inga undantag. Den ryska prinsessa deremot, som förmäler sig med en tysk furste, förer sin religion och sin kultus med sig. Ett grekiskt kapell inrättas i hennes palats — detta fordras alltid uttryckligen. Hvilken förödmjukelse ligger ej i denna motsats! Med rätta utbrister Stricker: I Ryssarnes ögon äro dessa giftermål verkliga mesaliancer, al hvilka Tyskland bör känna sig hedradt, och hvaraf det skördar så stora och dyrbara fördelar, att det för dem bör uppoffra allt, tillochmed religionen. Under de sednaste tjugufem åren hafva dessa mesaliancer, till hvilka ryska kejsarsamiljen godhetssullt nedlåter sig, tilltagit i en märklig zrad. Crar Nikolaus är den förste efter Peter len Store, som haft en talrik familj, och han ir den ende czar, som sett sina söner och sonsöner uppväxa. I (Forts.)