Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 november 1854, sida 1

RA 4120401 I 17 ras afhandlin, veta vi ej — att grefve Sturd var skrifven af Kotzebue. Denna misstanks påskyndade fullbordandet af den dom, som de hemliga sällskaperna fällt öfver honom. Del 23:dje Mars 1819 blef Kotzebue mördad a Carl Sand. Hvilken lärdom ligger ej i det den 23 Mars 1819 begångna brottet! Kotzebue och Car Sand äro den våldsamme baron Steins arfvingar. Man glömme ej dessa båda så sorgligt bekanta namn, hvilka representera de båda partier, som framgingo ur de händelserika rörelserna år 1813, och af hvilka det ena trädde i czarens tjenst, medan det andra inspirerade sig i motsatt riktning och ej ens ryggade tillbaka för ett mord! Såsom man lätt fattar, förlänade detta Ryssland en ökad styrka. Det ledde till den stora reaktionen år 1819 och träffade Tysklands mest aktade borgare. Alla hjeltarne från 1813 blefvo misstänkta personer. Arndt och Welcher afsattes, Jahn kastades i fängelse, de båda bröderna Follen måste sly. Kongressen i Karlsbad vidtog största delen af de utaf Sturdza och Kotzebue föreslagna åtgärderna mot universiteterna, och i Mainz nedsaltes en kommission, ett slags politiskt inqvisitions-tribunal, som uppenbarligen styrdes af Ryssland. Tyskland blef allt mer och mer den ryska despotismens officielle handtlangare i Europa. Då Alexanders broder år 1825 besteg thronen, utbrast uppror bland gardesregementerna, hvaraf Ryssland tog sig anledning att sporra Mainz-kommissionens och sörbundsdagens ilver. Herr Anstetten, rysk minister i Frankfurt, förelade förbundsdagen, hvilken han kallade Europas stora centralauktoritet. en skrifvelse, hvari han påstod, att upproret i Petersburg utgått från Tyskland. Talade icke fakta tillräckligt högt? Var det blott folket, som egde rätt att beklaga sig? Blefvo icke folken och furstarne i lika hög grad kränkta genom Rysslands högmodiga inblandning i deras angelägenheter? 1830 års revolution måste naturligtvis gilva Ryssarne serskild förevändning att ännu fastare hopdraga nätet kring Tyskland, såframt detta för öfrigt var möjligt. Ryssland hade intet annat att göra, än att genom oafbruten vaksamhet häfda sin ställning, med hvarje dag alltmer intränga i Tysklands inre förhållanden, vinna en del af pressen på sin sida, skapa ett ryskt parti vid hvarje hof, fästa de tyska furstarne genom gistermålsförbindelser, framför allt icke göra uppseende af sina triumfer och vid hvarje tillfälle utbasuna Rysslands oegennytta. Denna politiska fälttågs-plan utfördes med stor skicklighet. Endast i den sista punkten blef programmet svårt att utföra. Säsom den nästan officielt erkände beskyddaren för Preussens och Österrikes throner, lät czaren vid flera tillfällen allt för tydligt märka det herravälde, som han trodde sig hafva eröfrat. Sir Hamilton Seymours meddelanden voro ej nödvändiga, för att göra oss bekanta med det förakt czaren hyste för sina tyska vasaller. Hvem minnes ej, säger Stricker, ,czar Nikolai otroliga resa till de hof, dit vänskapliga förbindelser och familjeförhållanden kallade honom ? En egen polis åtföljde honom, liksom om han rest i sitt eget land, och bortvisade de fremmande, hvilkas närvaro kunde vara honom o— vehaglig. Och sedan ordensutdelningarne, penningegåfvorna och de många andra belöningarwe till officerare, kammarherrar och civila emdetsmän! Det gick så långt, att då kejsaren vämndes, tänkte ingen dervid på representanen för den gamla tyska kejsarfamiljen, utan ndast på czaren. Den bittra ironien i solkkristen ,den tyske Michels och hans systers hitoria syntes hafva antagit kött och blod; en moskovitiska czaren var Tysklands herel En fullständio unnift nå da fammilafönlöo (