om denna tillvaro skulle fortsättas i några år, skulle den sista grenen af samiljen Angremont blifva bragt till tiggarstafven. Lyckligtvis sanns intet skäl sör honom att längre förblisva landssörvist. Tolf oroliga år, under hvilka det ständigt gått baklänges, hade lärt, hvad ett land vinner vid att inlåta sig i revolution; allt blef åter ställdt på den gamla foten, och slafveriet ordnades ånyo i samma oskick som före 1789. Då Ångremont förnam denna nyhet, upphåfde han ett gladjerop, och han var nära att uppståmma en tacksamhetssång, liksom den gamle i den heliga Skrift. Det var för honom både ett rättfärdigande och en utsigt till förändring: han återvände till Guadeloupe med stolt panna, såsom en man, den der ändtligen kommit till sin rätt, och mot hvilken alla andra haft orätt. Hans egendomar voro ej längre seqvesterade, och han var åter i full besittning of sitt gamla område. Men under hans långa frånvaro hade hans skuld vuxit ansenligt, och hans hjelpkällor voro minskade. För att afbetala sin skuld nödgades han sälja det ena jordstycket efter det andra, och då det var betaldt egde han intet mer qvar än sitt fåderneslott och de närgränsande markerna. Han var nästan fullkomligt ruinerad, — I