Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 november 1854, sida 3

Styckegods. Ett besök må ,Odia. ,Jomtlands Tidninghar följande roliga af en postiljon från Sundsvall lemnade, beskrifning öfver den engelska ångfregatten ,Odin, som nyligen besökt Sundsvall. Postiljonen påstod neml. att ,Odin var så lång, att då man stod i fören kunde Mån med möda se personer i aktern; att han hade 50 kanoner, hvars antal dagligen förökades från kanongjuteriet, som fanns ombord, der vapen af alla slag och dimensioner stundeligen färdiggjordes; att kanonerna voro så grofva att en vanlig karl icke kunde omarma någon af dem, men väl med hull och hår inkrypa deri; att utom befäl och arbetare i Mekaniska verkstaden utgjorde besättningen 200 man, hvar och en egande sin betjent; att vid tillfälle af den å Odint arrangerade bal fregatten befans till större delen vara klädd med sidentäcken och att på siden gjorde de dansande sina grannlåter; att hvar och en som besökte fregatten tillspordes af chefen ,speck ju englisch (hvarpå berättaren för sin del hade svarat nix, och bärpå bjöds han ner i kajutan att dricka ett glas med chefen, som synnerligt vänskapsfullt kallade honom på svenska ,god vän); att kring fregatten vanligen fanns en så stor samling båtar, att för att komma derofver behöfdes en god timmas tid, m. m. d.; hvarjemte han sade sig hafva blifvit, tillfölje af den respekt skylten på hans postiljonsmössa åstadkommit, insläppt i ett rum, hvarest förvarades en rysk tros, vid påseendet hvaraf berättaren utropat ,fy f—n så svart, hvarpå den vakthafvande engelsmannen klappat honom på axeln och åt infallet nickat god mening. Fåanaricefogeln. rör några år sedan dog i Hamburg en fattig handtverkare, utan att ens eftårlemna så mycket, att han kunde begrafvas derför. Högt uppe i en bakgård i en trång gata låg den döde, och hans hustru satt vid sidan af liket och gret bittert öfver sin nöd, som hon alls icke såg sig någon utväg att få afhjelpt. Hon hade just öppnat fönstret för att få litet frisk luft; då kom der en liten gul fogel flygande in genom fönstret, satte sig vid hufvudet af liket och tittade muntert i vädret. Då den suttit en stund började den sjunga i de ljufvaste toner. Detta gjorde ett underligt intryck på den stackars hustrun; hon kunde icke gråta längre, ty hon tyckte, att detta lilla muntra djur visst måtte vara ett sändebud från vår herre. — Fågeln var tam och flög upp på hennes skuldror, så att hon lätt fångade den. Kort derefter kom en hustru in, för att se om henne, och hon berättade nu om sogeln och visade den. ,Åh, sade hustrun, ,det är ju en vacker kanariefogel och dertill på köpet förmodligen den fogel, som i dag står efterlyst i tidningarne såsom förlorad. Pass på, mor lilla, när nöden är störst, är hjelyen närmast, säger ordspråket. Låt mig få fogeln, så vill jag gå ut i staden med den. Den fattiga enkan förstod henne ännu icke riktigt: emellertid gaf hon henne likväl sogeln. Hustrun kom snart tillbaka. Det var ganska rigtigt den bortflugna fogeln som efterlystes. Folket, som ägde den, hade menniskovänliga hjertan; de hjelpte enkan att få liket i jorden och skaffade henne sedan arbete, hvarigenom hon fick sin nödtorftiga bergning.