at hela bandet in i kapellet; den lilla kyrkan var öfverfull, och i alla ingångarne hvimlade det af negrer. — Plats! ropade han ännu en gång. Andtligen lyckades det de närmaste att draga sig åt sidan, och Vulkan bugade sig nu för sin fordna matmor samt sade i befallande ton: — Följ mig! Fru Angremont följde sin förare och gick genom negrernas led med en så naturlig värdighet och fast hållning, att de alla stodo förkrossade. På så sätt uppnådde hon sitt rum. — Der är er arrest! sade han till henne. Ingen annan än jag skall inträda der, och jag skall ställa pålitligt folk vid dörren. — Det vill således säga, att rollerna äro ombytta, och att det nu är du, som befaller; sade hon. — Ja, frun! sade negern, stolt höjande hufvudet. — Och det i mitt hus? tillade hon. — Nej, i mitt, min fru, i mitt! repade han med en ljungande blick. — Så? I ditt! sade den unga qvinnan. Och med hvad rätt ? Negern slog på sin sabel, så att den klingade.