Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 november 1854, sida 1

Denna omstandighet okade angriparnes antal: det var en beständigt vexande slod, och med detsamma växte äfven otåligheten att få ett slut på saken. Skrik, eder och förbannelser hördes åter och än mera bullrande än förut. Om motståndet var hårdnackadt, så var angreppet det ej mindre: skott på skott vexlades, och snart kom det til handgemäng. Fördelen var än på på den ena, än på den andra sidan, utan att man kunde säga hvem som skulle bli segrare, då plötsligt en händelse förändrade hela situationen. Uppsyningsmannen hade fått ett skott i skuldran och kunde icke mer deltaga i striden; badande i sitt blod hade han ännu blott kraft att släpa sig bort till sin herrskarinna. — 0 sade han förkrossad: rädda er, rädda er! — Der äro de! der äro de! Det hade lyckats några af de anfallande att genombryta gångarne, och de varo nu redan i förstugan. Fru Angremont insåg, att det olycksaliga ögonblicket var kommet samt att hon och hennes barn snart skulle vara i dessa odjurs våld. Hon höjde sin blick till himlen, till hvilken hon nu satte sitt sista hopp, tog sin dotter vid handen, för att vara säker på att man icke skulle skilja dem åt, och i det hon vände sig till de hnnne omgifvande qvinnorna, sade hon: