Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 oktober 1854, sida 2

för den Pontekorviska ättens grundläggare, veHd ole , lat lägga så djupa skuggor som möjligt öfver de båda Vasakonungarnes, Gustaf III:s och hans — vare sig verklige eller adoptive — sons, regeringar och personer. Vare härmed huru som helst, så stöder sig dock det sednare arbetet på angisna handlingar, hufvudsakligen en mängd dels tryckta, dels hittills otryckta bref ifrån samtidens agerande personligheter, hvilka bref framläggas ganska opartiskt, vare sig att de gifva stöd åt den ena eller andra uppfattningen. Slutfsöljden, hvad Gustaf IV Adolf angår, blir, att han ej kunde räddas, att alla hans redbara egenskaper träda fullkomligt i skuggan för hans fel, hvilka, farliga hos den enskilte mannen, hos regenten blefvo brott, hvilka skulle hafva ländt honom till fördömelse, derest icke hans uppfostran — denna olyckliga fursteuppfostran, hvars fördersliga inflytande historien visar att få karakterer kunnat motstå — och hans ställning såsom absolut regent — en orimligt farlig ställning älven för den mest upplysta och ädla personlighet kunna lända honom till ursäkt. Gustaf Adolf är icke den ende monark, som sålunda 9 — 3 . as . . I får söka en ursäkt för sina förvillelser i den för en menniska falska ställningen af allenastyrande. Det var isynnerhet sedan Sverige blifvit inveckladt i kontinentens krig, som Gustaf Adolfs oförmåga såsom regent uppenbarade sig. Icke nog att han i hvarje ögonblick var färdig att förklara än den ene, än den andre regenten krig, så att han snart var i krig med hela verlden; han röjde ock i afseende å ledandet af de krigiska anordningarne och rörelserna, först i Pommern och sedan i Finland, en sådan hufvudlöshet, att det erfordrades de verkligen utmärkta personligheters mellankomst, hvilka Sverige denna tid ägde, för att icke hela Svenska arm6en gått förlorad i Tyskland, såsom det blef den Svenska-Finska armfens öde i Finland. Alla föreställningar, äfven de bevekligaste, om de faror hvarför armen, hela landet och konungen sjelf utsattes, voro förgälves — det enda, som kunde något stäfja den halstarrige mannen, var bristen på penningar. Men när man tydligen visade honom att landet ej förmådde bära mera skatter, svarades det, att orsaken låge ej i brist utan i illasinnthet. Folket hade nog pengar, men ville ej ut med dem. Det f—e packet voro inte värda att styras af en sådan regent. Men han skulle lära dem o. s. v. Sådan var den uppfattning Gustaf Adolf hyste om folket och sina förpligtelser. Följden blef, såsom man känner, att Sverge var mycket nära att blisva upplöst såsom sjelfständig stat och att Polens öde förestod oss, ehuru vi för denna gång sluppo undan med att en tredjedel af landet slets ifrån den öfriga kroppen. Gustaf Adolf må anses hafva med sitt eget olyckliga öde försonat sina synder och brott mot ett folk, hvars förtroende han så grymt besvek, hvars tillvaro, hvad på honom ankommit, varit förlorad; men hans regering bör hafva gifvit svenska folket en outplånlig lärdom om vådan af att låta en menniska, särdeles en, åt hvilken bördens slump öfverlemnat en sådan makt, allena bestämma öfver sin välfärd. Det är sådana regenter som Gustaf Adolf, som just rätt påtagligt visa hela förvändheten af den ärftliga, absoluta monarkien, så att man ej vet, antingen man skall mera beklaga än förakta ett folk, som kan så låta sig tåligt dragas till förderfvets brant, af en enda menniskas förryckta vilja. Den ärftliga monarkiens historia är, såsom vi förr yttrat, sorglig i alla länder, men icke minst i vårt fådernesland, hvarest ärstligheten vållat så stora och farliga skakningar, under det hufvudskälet för dess försvar är påståendet att den skulle förekomma de skakningar, som sägas böra åtfölja det valda regentskapet. Besynnerligt nog finner derföre, under det ärftlighet af andra embeten skulle anses för höjden af all dårskap, ärftligheten af konungamaktens embete försvarare åsven hos många tänkande menniskor. Till förebyggande af de dermed förenade vådor, för hvilka man ej kan vara blind, anser man ansvarige rådgifvare vara tillräckliga. På samma gång man det gör, finner man det likväl fullt behörigt, att den oansvarige regenten icke fåster något afseende vid om rådgifvarne äga landets förtroende eller ej, utan förmenar, att han är i sin goda rätt, då han bibehåller rådgifvare, som förverkat ett sådant förtroende. på detta sätt förlorar ju rådgifvareansvarigheI ten all betydelse och landet är, trots denna l konstitutionella garanti, utsatt för alla vådorna af ett utaf en enda person bestämdt regeringsI system. Konstitutionaliteten blir sålunda blott ett tomt gyckelspel, hvarpå också vår grannstat Danmark i detta ögonblick lemnar ett ganska intressant exempel. Äfven Sverge är icke främmande för samma ersarenhet, hvaraf följden ovillkorligen måste blifva, att hvarje tänkande fosterlandsvän ser sig om efter bättre