Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 oktober 1854, sida 2

berältgu JU Läsningen af den 4:de sednast utkomna delen af Minnen ur Sverges nyare historia, ashandlande Gustaf IV Adolfs historia, hvarutur vi meddelat ett par utdrag i Hand.-Tidn., väckte ovilkorligen åtskilliga allvarliga betraktelser. Hufvudintrycket af det hela blir en djup fasa för absolutismen, sedan man sett huru genom en enda persons — som ändock var en redlig man — oefterrättlighet, fåderneslandets hela tillvaro varit satt på spel. Samtidigt med denna läsning, hafva vi återfunnit en handskrift, dat. den 22 Maj 1843, skrifven långt innan dess förf:e hade någon aning om, att den skulle blifva synlig i tryck. Den lyder sålunda: Jag har läst Morianens 35:te del, och den har uppfyllt mig med ett djupt svårmod. Det är något oändligt sorgligt att skåda, vare sig i dikten eller verkligheten, det godas nederlag under det onda, och det är sönderslitande att steg för steg följa de trådar, som spinnas, de anfall, som förberedas af det sednare mot det förra, utan att kunna ila till hjelp, utan att en gång kunna gifva en varning. Och när sedan alla planer mognat och minan sönderspringer och den gode, som nu först på en gång varseblifver faran och det oundvikliga förderfvet, stupar: under ondskans makter — då tåras våra ögon och vi gråta — ej för det godas skull, ty det får sin lön — men för menskligheten. Det är en sådan strid, ett sådant fall, förf:n tecknat med mästerhand. Gustaf IV Adolf är, enligt hans framställning, typen af den ädlaste rättrådighet, af orubblig dygd, med fel, som äro en följd af hans uppfostran och ställning i lifvet, egentligen härflytande ur en öfverdrifven och missledd pligtkänsla. Förs:n visar huru denne konung alltmera insnärjes af egna och en följande dynastis gunstlingar; blottar alla ränksmideriets doldaste vrår, lemnar honom på det tunna skalet af den utbrytande vulkanen, och slutar på denna punkt, lemnande åt läsaren, att sjelf erinra sig den tragiska utvecklingen af en monarks öde, hvilken var stor såsom menniska, om också ej såsom konung — isall detta kan åtskiljas. Om alla dessa skildringar äro fullt historiska, frågar jag här mindre efter. Jag tänker nu på Gustaf Adolf mindre såsom person i verkligheten än såsom bjelte i romanen Morianen, och det är såsom sådan han väckt mitt deltagande. Att jag önskade och hoppas att en mängd af de här förekommande berättelserna — äfven af de s. k. rent historiska — vore en dikt, kan du förstå. Säkert är att förs:n utfört flera målningar med Eumenidernas svarta färger, diktat motiverna, om icke sjelfva handlingarne, hvarjemte han, genom sina giftiga sidohugg, vänder mången läsares förtrytelse från föremålet för hans bat mot förf:n sjelf. Genom allt detta och genom den sanna teckningen af all mensklig storhets ringhet, hvilket dock hos förf:n mera är en hånande framställning af maktens, d. ä. den kungliga maktens svaghet, lemnar läsningen af denna del utaf Morianen efter sig ett intryck af djup förstämning och misströstan, hvilket förf:n antingen ej velat eller ej kunnat borttaga. Det är under en sådan sinnesstämning, med blicken på mensklighetens och historiens mörkare taflor, det är upplyftande och tröstande att höra W. Schlegels vackra ord: Försynen är, om man så vågar uttrycka sig, outtröttlig i kampen mot menniskornas oskicklighet och förvändhet. Knappt har genom deras skuld och blindhet ett stort och fruktansvärdt ondt uppstått, så framgår omedelbart utur skötet af den sjelfförvållade olycÅ Nya, oväntade välgerningar: varningar och