Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 oktober 1854, sida 2

hafva känt honom på det hat, som lyste ur hans ansigte, och på det fruktansvärda leendet kring hans hoppressade läppar. Om något tvisvel ännu funnits qvar, måste det snart försvinna af sig sjelft, ty den förrymde slafven ropade med en rösl, som genljöd rundt omkring i bergen: — Massa! Ni skall komma att ångra det! Det var samma ord, med hvilka Angremont redan en gång förut blifvit hotad, och dem man försummat att straffa, medan ännu tillsalle dertill fanns. — Skurk! ropade uppsyningsmannen och lade an på honom. Men vid denna rörelse försvann negerns hufvud, och skottet förfelade sitt mål. Det enda svaret derpå var ett hånande skratt, som på afstånd nådde bort till dem. 12. Hatet. Ifrån detta ögonblick var det som om en ond stjerna hvilade öfver plantaget Angremont