sicielt gifrit Wienerkabinettet tillkänna, alt turkiska armåeen oförtöfvadt skulle börja sina operationer emot Ryssarne i Bessarabien. ÖSTERRIKE. I ,LIndep. Belge redogöres för innehållet af ett utaf österrikiska reg. under den 1 dennes till dess ministrar vid de olika tyska hofven aflåtet sandebref. Det antydes deri, att det kan hända att Österrike kommer att ensamt, utan Preussens medverkan, väcka en proposition vid förbundsdagen. Förbundets uppmärksamhet fästes vid ryska gardernas marsch emot österrikiska gränsorna. Ministrarne erhålla hvar för sig det uppdraget att känna sig för beträffande de respektiva hofvens tänkesätt och det emottagande en af Österrike ensamt väckt proposition kan hafva att vänta vid förbudsdagen. Skriftställaren Moritz Hartmann, som sades vara bortsläpad i fångenskap af Österrikarne, skrifver från Konstantinopel till , Köln. Zzeit. för hvilket blad han är korrespondent, att han af en svår rheumatism, den han ådragit sig i Donauländerna, i flera veckor varit förhindrad att låta höra af sig. PREUSSEN. Ett supplementblad till B. H., af den 21 dennes innehåller det preussiska svaret på österrikiska noten af den 30 September. Detta svar innehålles i en depesch från preussiska premierministern v. Manteuffel till preussiska sändebudet i Wien. Då vårt utrymme ej medgilver oss att i sin helhet reproducera denna depesch, få vi åtnöja oss med att någorlunda utförligt redogöra för dess innehåll. Manteuffel börjar med att beklaga sig deröfver, att den österrikiska depeschen af den 30 Sept. kunde läsas i ett Wienerblad några timmar efter att han sett sig 1 tillfälle att meddela den sin konung. berester skildrar han Presssens ställning till Österrikes fordringar angående tyska förbundets förpligtelse att understödja det för den händelse det skulle råka i krig med Ryssland. Preussiska regeringen vill i detta hänseende förhålla sig alldeles passif, den finner det vara mest öfverensstämmande med de andra förbundsstaternas värdighet, om den ej söker att influera på deras beslut, och Wienerkabinettet får icke tro, att den handlar på detta sätt, emedan den blifvit stött deröfver, att den omtalade noten af d. 30 September så ovanligt tidigt blifvit lemnad åt offentligheten; ty äfven om det ej skett, skulle Preussen ändå ej uppgifva Ådenna afvaktande tystnad. Manteuslel utvecklar vidare, hurn Preussen, sedan den orientaliska krisen begynte, närmast intagit en tysk ståndpunkt och bevakat Tysklsnds interessen, hvaribland den sria seglatsen på Donau sramhäfves, medan Osterrike på egen hand emot Turkiet och dess allierade ingått förpligtelser,, som äro tyska förbundet såsom sådant alldeles främmande. Detta var isynnerhet händelsen med hänseende till Österrikes besättande af Donaufurstendömena och Preussen hade derför haft fullkomlig rätt att fordra en närmare sörklaring öfver Österrikes ställning emellan de krigförande makterna. Berliner kabinettet hade emellertid icke glömt Prenssens ställning som stormakt, oaktadt man från flera håll hade gjort det förebråelser i denna riktning; ty det hade ju deltagit i Wienerkonferenserna och undertecknat de der förda protokollerna, liksom det äfven i S:t Petersburg förordat vestmakternas 4 fredsvilkor, ehuru det på grund af deras obestämda form, icke fullkomligt gillar dem. Men det hade aldrig kontraktmässigt velat förpligta sig att förklara Ryssland krig, om denna makt vägrade att gå in på dessa eller liknande fordringar. Tyska förbundet måste hafva en afgörande inflytelse på de nuvarande förvecklingarnes lösning, och meningen med traktaten at den 20 April var äfven att förskaffa det denna inflytelse; men förbundet borde icke åtaga sig förpligtelser, hvilkas praktiska betydelse för Tyskland ännu icke var riktigt klar. Detta är det väsentliga innehållet af preussiska regeringens senaste förklaring, hvilken lika bestämdt som den österrikiska, på hvilken den ntgör ett svar, lägger i dagen att alliansen emellan de begge tyska stormakterna förvandlats till en fullständig oenighet i alla vigtigare frågor.