Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 oktober 1854, sida 2

svärmat. (Forts.) Utrikes Nyheter. DANMARK. I folkthingets möte d. 21 dennes infunno sig midt under förhandlingarne alla ministrarne med undantag af de begge ministrarne för Slesvig och Holstein. Hr Tiemroth höll just på med ett längre anförande i reaktionär anda. Både åhörarne, thingets medlemmar och ministrarne visade tecken till otålighet öfver det långa talet. Men efter dess slut tog likafullt Monrad till ordet för att gendrifva Tiemroth; han påminte om huru mycket thinget allaredan utträttat under den korta tid som det varit samladt, hur det förfarit med besinning och lugn, så att sjelfva premierministern måst erkänna dess goda anda, huru det kunde hoppas på en lycklig lösning af förvecklingarne om det blott ginge lugnt framåt på denna lagliga väg, och yttrade slutligen, att närvaron af hela statsrådet, som icke på länge gjort thinget den äran att öfvervara dess förhandlingar, var en borgen för att ministeren sjelf lade mycken vigt på det förslag, som af beredningsutskottet utarbetats rörande det hvilande grundlagsförslagets handläggning. Premierministern, som under detta Monrads anförande stått som på nålar och flera gånger vändt sig till presidenten, fick derpå ordet och uppläste derpå utan vidare inledning följande öppna bref angående upplösningen af det nuvarande folkthinget: Wi Fredrik VII med Guds nåde o. s. v. göre veterligt: Det hopp, som vi uttalade vid riksdagens början, har tyvärr blifvit sviket. Hela folkthingets förfarande bär vittne om ett planmässigt motstånd emot vår regering. Utan hänsyn till den af oss yttrade önskan, att nuvarande riksdag skulle slutas på den genom grundlagen bestämda tid, har man ännu icke i minget behandlat något af de lagutkast som vi låtit förelägga det, utan deremot sysselsatt sig med att emottaga och uppläsa adresser och dylikt, som utgått från det fiendtligaste sinnelag emot vår regering. Man haricke mindre genom de val, som föregått i thinget, än genom det emot god ordning stridande sätt, hvarpå förhandlingarne blifvit förde, i synnerhet när våra ministrar tagit ordet, gifvit omisskänneliga bevis på samma fiendtliga tänkesätt. Man har äsidosatt den aktning, som man är skyldig de män, som vi, till följe af den rått, som vi förbehålllt oss i grundlagens 19, kallat till våra närmaste rådgifvare, och om hvilka vi uttryckligen hafva uttalat, att vi, under noga öfvervägande af hvad som kan tjena till landets väl, funnit oss förpligtade att bibehålla dem. Man har slutligen antagit en adress till oss, hvari man icke allenast uttalar sitt missI troende till dessa män, utan äfven tillåter sig att lemna den väg aldeles opåaktad, som vi efter den mognaste pröfning hafva beträdt för att befrämja den enhet, hvari det är vår bestämda vilja att ånyo samla de olika vår spira ombetrodda länder, och om hvilken vi uttryckligen uttalat, att den var aldeles nödvändig, så framt icke utsigten att komma ur det förvecklade tillstånd, hvari vi nu befinna oss, skulle blifva uppskjuten i en oöfverskådligt lång tid, till obotlig skada för den utveckling, hvartill den statsordning, som vi hafva för ögonen, skall föra vårt folk. Man har förbisett, att den danska riksdagen icke kan hafva rätt att blanda sig i det, som vi med hänseende till de öfriga delarne af vår monarki finna för godt att anordna och har tillochmed tillåtit sig att på ett opassande sätt omtala det af oss träffade val af ministrar för våra hertigdömen. Af fri maktfullkomlighet hafva vi gifvit Danmarks 2 rikes grundlag af d. 5 Juni 1849; men lika så visst som vi hafva gifvit den för att befordra vårt älskade folks lycka och välfärd, lika så visst vilja vi icke tåla, att de frioch rättigheter, som vi derigenom skänkt våra undersåter, antingen vid eller utanför riksdagen missbrukas på ett sätt, som leder till folkets förders. Då vi derföre under förevarande omständigheter icke kunna se någon möjlighet af en lyckobringande samverkan emellan våra ministrar och det nuvarande solkminget, men vi å andra sidan hysa den sasta och orubbliga öfvertygelse, att vårt trosasta solk sramdeles Skall stå oss bi, att det icke skall förlora sin tillit till den kung, som skänkt det större frihet, än någon annan furste sitt folk, och att det således skall blifva oss möjligt, hvad som ännu alltjemt är vårt hopp, att kunna tillvägabringa det af oss begynta författningsverket i lycklig endrägt med vårt danska folk, hafva vi i enlighet med grundlagens 27 beslutat att upplösa det nuvarande folkthinget — — — — — — Presidenten anmärkte, att premierministern begärt ordet, icke för att uppläsa detta budskap, utan som om han ville deltaga i debatten. Då han imellertid efter detta budskap ej längre kunde fortsätta förhandlingarne, förklarade han mötet för häfdt och sessionen slutad. Ett af Lindberg utbragt lesve för Danmarks rikes okrånkta grundlag helsades med dundrande hurrarop och från de tätt sylda laktarne bragtes en icke mindre kraftig helsning till det upplösta folkthinget, och man hörde derifrån äfven ropas: Ned med ministrarne! I sjelfva salen utbragtes derefter ett lefve för thingets president, hvarpå medlemmarne it skiljde sig. — ä — u 13 ch — 141 — PP. 1 Fy