Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 oktober 1854, sida 2

fIfLAHIUC PpaSSdaatldit, Sa dtt ddsd, dål uv seende å begagnandet af det gemensamma köket, alltid blifva lidande. Det vanliga är, att alla dessa vedervärdigheter i hela deras gräslighet förenas; och dock borde endast möjligheten att de kunna inträffa vara tillräcklig anledning att varna mot begagnandet af Liverpoolerlinien. Och på ett aflljelyande af dessa missbruk är ej att tänka, då den lyckade agitationen för nämnde linie dit drager oupphörligt nya hopar af utvandrare. Om det ej alldeles saknas exempel på en dräglig öfverresa från Liverpool, så måste dessa betraktas endast och allenast såsom en följd af ett tillfälligt sammanträffande utaf lyckliga omständigheter, och ingalunda Såsom verkan af de s. k. emigranthusens omsorger, hvilka äfven med god vilja ej skulle kunna öfvervinna alla här förenade svårigheter. Dessutom bör märkas, att icke allenast agenturerna för dessa icke-tyska och speciellt Liverpools emigranthus of tast ligga i dåliga händer, utan ock att jemte dessa agenter en hop medhjelpare äro verksamma, hvilka vid de starkt freqventerade orterna systematiskt arbeta hvarandra i hånderna på emigranternas utplundrande. Äsven med en sullkomligt god vilja hos ärliga agenter, ligger det på sin höjd i deras förmåga att skydda utvandrarne mot detta slags menniskor, under det, vid deras ankomst ombord på fartyget, agenten ingenting mer förmår uträtta. — Berömmande intyg af passagerare äro intet värda. Ty äfven om de voro äkta — hvilket först måste undersökas — så uppstår den frågan: huruvida de ej äro afgifne af mera gynnade eller betalta individer. Om regeringarnes inblandning i utvandringsväsendet öfverhufvud har något ändamål, så borde de väl uppmanas att ej gifva tillstånd till några agenturer för icke-tyska och särskilt icke för Liverpooler-linien. Den tyska uppsatsen slutar med en uppmaning, att, i mensklighetens namn, icke blott sörja bättre än hittills skett för emigranternas fysiska välbefinnande, utan ock göra något för deras andliga välfärd. På en kyrkodag i Bremen 1852 hade den meningen blifvit enigt uttryckt, att kyrkan ej borde så som dittills skett försumma de utvandrande medlemmarne af den tyska evangeliska kyrkan, utan att han borde tillse det åtminstone hvarje utvandrare vore försedd med en bibel. Hvad den sednare uppmaningen angår, så torde någon läsare erinra sig, att man i denna tidning för ett par år sedan väckte förslag om något dylikt. Meningen var att kunna samla litet böcker till utdelning på emigrantskeppen, hvaraf de resande under sin långa färd kunde hemta undervisning, och hvilka sedermera kunde vara dem ett minne af fosterlandet. Några böcker erhöllos äfven och blefvo utdelade, men i allmänhet synes man hysa föga deltagande med utvandrarne, betraktande dem dels såsom äfventyrare, dels såsom missnöjde, hvilka vore värda de olyckor, som kunde möta dem I sammanhang med ofvanskrifne uppsats ur den tyska tidningen, må nämnas, att red. mottagit ytterligare ett bref från en utvandrare, en af dem som förde Carlskogaboarna öfver till Amerika, under tit. Johnssons ledning. Denne brefskrifvare yttrar bland annat: Vår resa var ganska långsam och påkostande. Vi kommo till Liverpool på 23; dagar. Straxt efter ankomsten hit gick Jonson och sökte lägenhet öfver till Amerika. Den han fick var till Qvebeck, och ehuru hvarken jag eller någon at de andra tyckte om fartyget, så tvingades vi dock med lock och pock att antaga detsamma, oaktadt vi, vid efterfrågan, funno flera fartyg, som gingo både på Boston och Newyork. Vi nämnde detta för Jonson, men han ville ej veta af något annat fartyg än det han funnit. Vi voro så mycket mer obenägna att gå till Qvebeck, som vi hade våra vexlar ställda på Newyork. När derför Jonson yrkade att jag skulle lägga ut 50 i handpenning för öfverfarten, vägrade jag det, hvarpå han gaf denna handpenning ur egen ficka samt befallte biljetternas skyndsamma utskrifning efter den lista han hade på våra namn. Alltjemt I försäkrades vi, att vägen från Qvebeck till vestern vore både billigast och snabbast, men dessa löften slogo felt, emedan denna väg dels kostade en dollar mer för personen, dels vållade oss ett uppehåll af åtta dagar längre än om vi rest från Newyork. Icke heller erhöllo vi under öfverfarten vår kost, i enlighet med hvad betingadt var. Orward var ett snållseglande fartyg, men ganska smutsigt, ty det var aldrig rengjordt efter den mjöllast det fraktat innan passagerarne inskeppades, hvilket skedde förrän all last ännu var lossad. Kaptenen svor och visade bort folket, när de som en bisvärm stormade om hvarandra på fartyget och drogo med sig kistor och kläder, för att komma undan det hällande regnet. — Jonson, som beordrat oss dit, var då ej tillstädes, men