Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 oktober 1854, sida 3

märkte hvarandra, och det således var försent att verkställa de nödiga manövrerna för att hindra denna. Först antog man, att VestaX hade lidit största skadan, och en del af dess besättning och Passagerare sprang öfver bord, under det att andra gingo i en båt, för att rädda sig på ÅArctick. Båten blef emellertid genast öfverseglad af detta fartyg; men det visade sig snart, att det var Arctick, som lidit en sådan skada, att alla försök till räddning voro fåfänga. Allt pumpande var utan nytta, och fartyget var inom en timme i sjunkande tillstand. Vesta hade emellertid försvunnit i tägan och uppnådde lyckligt New-Foundland. Nu återstod intet annat, än att anlita båtarne, men dessa voro långt ifrån tillräckliga att upptaga ens en sjettedel af de menniskor, omkring 400 till antalet, hvilka befunno sig ombord. Kapten Luce vägrade att lemna fartyget, och förbjöd likaledes, att man medtoge hans lilla son i båtarne. Mr Collins, entreprören för den ångbåtslinie, hvilken Arctictillhörde, befann sig på fartyget jemte sin hustru, son och dotter, samt sokte räddning i en af båtarne, som dock snart uppslukades af vågorna. — Endast 2:ne båtar med 45 menniskor blefvo räddade till Si. Johns; alla de öfrige blefvo offer för an olycka, som är en af de försärligaste i sjöfartens annaler. Skulden skjutes väsendtligen på kapitenen, som, oaktadt den tjocka tågan, lät fartyget behålla den starka farten och uraktlät de behöriga tåg-signalerna. Senare notiser gifva anledning att förmoda det några flera än de ofvan uppgilne blifvit räddade. nn TT TT