Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 oktober 1854, sida 2

les tillräckligt att göra med att studera sig in i de tunga formerna och han tillade att han skulle uträtta alldeles ofantligt mycket mera om han än engång blefve hedrad med sina medborgares förtroende. Döden förhindrade detta. Det var om denna riksdag han skref sina utomordentligt roliga riksdagsbref och af allt det beröm han härför skördade, var intet för honom. mera både smickrande och glädjande, än en så lydande helsning från hans politiske motståndare, den genialiske Palmblad: ,,Helsa Palmer — sade Palmblad till en de begge snillenas gemensamme vän — att hans saga om konung Tjaffs är det svinaktigaste jag någonsin läst, men förbannadt qvick är den. Efter riksdagens slut qvarstannade han några år i Stockholm och skref värdefulla bidrag till flere tidningar, kalendrar och ströskrister. Att hans stil tillsölje af hans motgångar stundom var bitter, bör ej förvåna någon, som känner menniskan. Den ädlaste kan förolämpas så länge tills han slutligen blir retad. Såsom prof på hans åsigter om nuvarande förhållanden, torde det tillåtas mig att berätta nedanstående lilla anekdot: En dag satte sig Palmer vid foten af Gustaf den tredjes staty och spisade der i allsköns ro. Framför honom stodo en tallrik, fullrågad med fläsk och potatis, och en liten flaska. Naturligtvis samlades menniskor rundtomkring. Äfven några af hans vänner kom mo händelsevis förbi och frågade honom med förundran hvarföre han utvalt just denna plats för att äta. Jag vill visa dem deruppe i syrkanten — svarade han — att fastän den här hedersmannen (härvid pekade han på Gustafs bild) är död, så kan dock ännu en fattig litteratör i Sverige ha en bit Östgötha-släsk och en sup att styrka sig med. Någon frågade honom då leende, hvarför han ej satt sig vid Carl den trettondes staty. Svaret härpå kan ej återgifvas, men det kan gissas af den, som känner historien. Förf. af denna lilla uppsats hade skrifvit ett skådespel och bad P. granska detsamma. P. lofvade det, med vilkor att jag ej skulle bli stött om jag här och der finge se bockar i marginalen, men för öfrigt ville ban ej göra några rättelser. Jag gick in härpå. Han skref då bredvid en scen: om ej E. (en af personerne i pjesen) på ett passande sätt utledes innan denna scens början, så är så väl han som författaren en komplett sk—t. Andra rättelser voro lika originella. Jag lydde råden och hade nytta deraf, Då kritiken sedan anmärkte att början, hvarest tvenne fruntimmer samtala med hvarandra, var långdragen, frågade jag P. hvarföre han ej anmärkt detta, så att jag i tider kunnat rätta det. Han svarade: jag fann det högst naturligt att tvenne fruntimmer pratade nonsens, de bruka aldrig säga annat. Emellertid var det hans förord, som skaffade boken förläggare. Då den stora solförmörkelsen inträffade, var äfven P. ute, ej så mycket för att se på den, som för att betrakta den menniskomassa, som böljade på Stockholms gator. ÅAstronomerna ha misstagit sig, sade han midt under akten. Hur så? frågade jag. Jo, de påstå att hönsen skulle bli sömniga och gå till sängs, men jag ser och bör här en ofantlig mängd kacklande varelser, som ej tyckas ha någon lust dertill. Det är ändå bra oartigt mot de lärde stjernkikarne. P. var fattig, men hvad betydde detta för en filosof. När man är mätt — brukade han säga — så är det just detsamma hvad man har ätit. På samma sätt betyder det sedan man är död på det hela intet hur man haft det i lifstiden. Se på den stolte grosshandlaren i den präktiga vagnen. Tror du ej att dylika patroner funnos på Lidners tid också? Från sin vagn föraktade de den fattige poeten i den luggslitne rocken, som måste gå till fots och kanske ej en gång hade hela stöflor. Hvad äro de nu och hvad är han? Så hoppas jag det går oss också femtio år härefter, då ingen menniska vet att den der magnaten någonsin funnits till i verlden. För personer med talanger hyste han stor aktning, men han beklagade att flertalet af våra yngre författare stodo på för lös grund emedan de saknade kunskaper. Det är väl sannt — sade han — ett är att ha geni och ett annat att ha kunskaper, men utan begges förening blir ingen en stor författare. Om von B. hade lärt något skulle han blifvit lika stor som Bellman; nu är han qvick, men det är också allt. Här finnes ju i hela landet knappast någon mer än Crusenstolpe som kan skrifva verkligt elegant prosa. Då en hel chorus af skrikare höjde sig mot utgifvaren af Folkets Röst, sade Palmer: ,de kräken, de begripa ej att hela Sjöbergs öfvervigt ligger deri att han har bättre hufvud än de alla tillsamman. Låt dem skrika till de bli trötta, de skrika dock ej omkull honom. Hans ord hafva besannats. Deremot hyste han det djupaste förakt för alla, som han ansåg för dumhufvuden och han citerade ofta Talleyrands bekanta yttrande: cest plus quune betise, cest une faute. I umgängelselifvet var han ytterst angenäm och när han någongång sade en artighet åt ett fruntimmer, var det som om man hört en hofman från Gustaf den tredjes dagar. Han sista jordiska verksamhet bestod i utgifvandet af Östgötha Gazettenz och äfven der igenkände man den bekanta qvicka pennan och den lediga stilen, ehuru redan dödens skuggor omgåfvo hans själ. Frid öfyer hans stoft! Framtiden skall mera än samtiden skänka sin hyllning åt H. B. Palmer. NIMBUS.