Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 oktober 1854, sida 2

te, då han talade om sitt samtal med Fersen, uttryckte sig: Han blef ganska nedslagen af det humör, jag visade honom; men syntes repa sig, då jag höfligt tog afsked af honom, hvilket gaf mig en ringa tanke om honom-. Landskrona-Korrespondenten innehåller följande ganska intressanta nekrolog öfver den bekante litteratören H. B. Palmer, om hvilken uppsats det säger att den förut undergått censurens skärseld, innan den fått tryckas, och torde den, säger fors:n, vara den enda skrift, som sedan 1809 blifvit censurerad i Sverige. Af denna upplysning synes det, att förs:n är den bekante Van Damm, hvilkens skrifter, innan de få utgifvas, censureras af Malmö fångelsedirektör. Hvad säger kommitteen för tryckfrihetens vård, hvad säger rikets ständers justitig-ombudsman härom? Nekrologen är följande: U. B. Palmer. Här är ej meningen att teckna någon fullständig lesvernesbeskrifning om den utmärkte mannen, utan endast att lemna några spridda drag till hans karakteriSstik. Författaren häraf njöt den lyckan att under ett års tid dagligen umgås med den aflidne såsom den mest intima vän, och det är i egenskap af sådan han vågar inför allmänheten framlägga denna lilla skizz, hvari han försökt att framställa en trogen bild af den oförgätlige vännen. Palmer var ännu i sin ålderdom en ovanligt vacker man med en hållning sådan som man föreställer sig den gamle Alighieri, frihetens skald. På sednare åren begagnade han stora yfviga mustascher och detta i förening med hans martialiska skick gaf honom utseende af en gammal karolin från Sveriges tyvärr försvunna bjeltetid. Han härstammade äfven på mödernet från en af Kung Carls tappraste bussar. Hans ovänner — och hvilken bra karl har ej sådana, helst om han är ett snille och använder sina gåfvor i sanningens tjenst — sökte utsprida att han var rumlare. Förmodligen trodde de att de härmed skulle förringa kraften af de blixtrande qvicka bannstrålar, hvilka han slungade mot allt murket och lumpet i samhället; men, utom det att sanningen är lika ren äfven om den flyter ur en oren källa, var detta infama rygte helt och hållet ogrundadt. Glad och ungdomsfrisk äfven när hans kropp var tyngd både af år och en långvarig, smärtsam sjukdom, som slutligen lade honom i grafven, deltog han gerna i ett gladt lag af några vänner, men aldrig öfversteg han måttans gräns. Mången torde säkerligen ännu minnas honom, huru han i sällskap med en eller några få umgängesvänner kunde, smuttande på sin anspråkslösa lerpipa, hela timmarne fortfara att strö kring sig qvickheter, utan att det tycktes vara möjligt att förrådet kunde taga slut. Om endast en tusendedel af hans yttranden vid sådana tillfällen uppskrifvits, skulle han ansetts för lika produktiv som han nu gäller för motsatsen. Ofta hände det att när han fick se uppsatser af bekanta, han förargad utbrast: Ådet är ju precist hvad jag sagt, ord för ord. Eger jag intet annat, så måtte jag få behålla eganderätten till mina tankar. Hans ögon voro de skönaste jag någonsin sett. Vare det nog sagt att de vittnade om snille och en ädel själ, att deras glans var sådan att den fulaste karl med dem skulle varit vacker. Då man mötte strålen från dessa klara, rena ögon, då kände man inom sig att Palmer var ingen vanlig menniska, att han var ett snille. Ytterst blygsam var han länge sjelf okunnig om sin utmärkta stilistiska förmåga och endast slumpen, som jag vill framställa efter hans egen berättelse, kom honom att uppträda som författare. Nicander, Palmer och Mellin voro särdeles goda vänner och umgängeskamrater. En dag hade den sistnämnde utgifvit en af sina noveller, som ej föll Palmer i smaken. Förargad påstod Mellin att Palmer ej var kompetent af bedömma en novells konstvärde. Du kan ej ens skrifva en kritik deröfver, sade han. vi få se, svarade P., gick hem och dagen derefter lästes i Aftonbladet en insänd blixtrande qvick, men dräpande kritik öfver den olyckliga novellen. Vet du hvad följden blef? — frågade mig Palmer då han berättade detta. — Nej! — (Jo, ingen annan än den att Mellin lopp till skogs och sedan ej på länge tordes visa sig på hufvudstadens gator af fruktan för att alla menniskor skulle skratta åt honom. Visst blef han stött på mig, men jag slapp också att höra att jag var inkompetent att bedömma noveller. Palmier ingick härefter som medarbetare i Aftonbladet och hans artiklar der förvärfvade honom öfver hela landet tillnamnet ,,qvicka Palmer. Emellertid blef detta på visst sätt hans olycka, ty då han några år sednare sökte en tjenst — han hade förut varit adjunkt i kemien vid kgl. Carolinska institutet i Stockholm — fiek han hela statsrådets förord, men Carl Johan afbröt deras tal om Palmers meriter med orden: ceest un fripon! och såsom enda orsaken härtill uppgaf han att P. skrifvit i Aftonbladet. Och Palmer förbigicks, ehuru Berzelius på det mest hedrande sätt yttrat sig om hans skicklighet och gerna hade velat haft honom till sin efterträdare. Icke allenast i naturvetenskaperne utan äfven i estetik och synnerligen i silososien hade han en ofantlig beläsenhet. Jean Paul var hans älsklingsförsattare. Han egde en ovanlig förmåga af sjelfkritik och under hans lyckligare år, innan behofven tvungo honom att arbeta för penningar, utlemnade han aldrig ett manuskript innan han noga granskat och korrigerat detsamma. Sedan han insett att på tjenstemannabanan var för honom ingenting att hoppas, etablerade han sig som boktryckare i Linköping, för hvilken stad han hade stor förkärlek och der det äfven tilläts honom att slula sina dagar. Hans utgaf der Östgötha Correspondenten, den på sin tid qvickaste tidning i Sverige. Som den var frisinnad och gjorde lycka, var det klart att dess utgifvare skulle blilföremål för förföljelser, och P. blef åtalad för ingenting mindre än hädelse mot Gud, men ,Linköpingarne hafva sundt förnust? — saoch jag blef naturligtvis frikänd.s han till riksdagsman för Linköping och g sjelf att han inom borgarståndet till