de lofvat mig sjelf att uppsostra dig srån början, att bilda dig på parisiskt sätt och ge dig fina manr — och för allt detta ämnade jag icke begära det ringaste! Och nu springer du din väg, utan att någon fara är å färde! Som du vill, Yvon! Jag skall minsann icke qvarhålla dig. Jag erkänner dig icke längre för min elev — från och med denna stund må du söka dig en annan lärare, ty jag afsäger mig all befattning med dig, jag tar min hand ifrån dig för alltid. Gå, otacksamme! Talaren sade allt detta med ett sådant allvar, att ingen af hans åhörare vågade le deråt. Yvon insåg nogsamt, att han var tvungen ge efter för en man, som förstod att med en sådan öfverlägsenhet föra ordet. — Eftersom du så vill, sade han, så stannar jag qvar. — Det tycker jag om, svarade den andre triumferande. Jag visste nog, att jag kunde lita på min elev. Tack för ditt förtroende, Yvon; du skall icke komma att ångra det. Ser ni den der pojken, m madame Blanche? Han kommer ott gå långt. Jag åtager mig att göra hans lycka. Men låt oss återkomma till hufvudsaken! Det var altså fråga om kaps ten. — Hvilken kapten? frågade mulattskan. ö — En sådan fråga! Liksom om det bin. —