bref till Axel Fersen, i början af 1794: Endast om de (Österrikarne) förstöra denna stad och mördarekula (Paris) skulle det blifva möjligt, att Frankrikes alla öfriga städer dela samma öde. Man bör ej, efter denna första framgång, gifva upprorsmakarne ett ögonblicks rast, utan förfölja dem in i deras hålor, och der döda dem alla, på det man måtte se denna gudlösa och konungamördande stad försvinna från jordens yta. Denne Taube, i förening med Axel Fersen, lyckades väcka Gustaf Adolfs slumrande krigiska sinne, och skulle snart, såsom man känner, inveckla Sverge i det olyckliga krig, som medförde Pommerns och Finlands förlust. Gustaf Adolf drömde, såsom man känner, om stora saker, trodde sig vara en ny Carl XII och ansåg sig kallad, att utföra vigtiga värf i verldshistorien. Ett drag af denna anda var, då han utnämnde grefve Axel Fersen till ombud för Sverges konung i egenskap af garant för Westfaliska freden, vid den af Bonaparte sammankallade furstekongressen i Rastadt, vid slutet af året 1797. Detta val måste ur flera skäl misshaga Bonaparte. Han ansåg nemligen Fersens utnämnande till Sverges representant — under det han endast bordt uppträda såsom konungens ombud i egenskap af hertig af Pommern — dubbelt opassande, först emedan Sverges likasom andra garanterande makters rätt att uppträda i en underhandling mellan Frankrike och Tyska riket bestreds, och sedan emedan grefve Fersens tänkesätt och personliga förhållanden under dåvarande omständigheter ansågos såsom en skymf mot franska republiken. Hvad ända Fersens uppdrag till följd häraf tog, skall man erfara af följande berättelse: Då grefve Fersen anlände till Rastadt, hade endast få af de väntade kongress-ledamöterne hunnit der inträffa. Utom de kejserlige komissarierne Metternich och Cobentzel, samt de preussiska grefve Görtz och friherre Jakobi, såg man endast Bonaparte med sin stab samt femtio husarer. Grefve Fersen beslöt genast att uppträda som svensk ambassadör, samt anhöll (d. 28 Nov. 1797) att i denna egenskap få aflemna sina kreditiver: men Metternich och Cobentzell svarade honom, att han som ombud för svenska Pommern vore välkommen, men kunde ej i annan egenskap emottagas. Samma begäran lät ban framställa till Bonaparte, som svarade att han som ambassadör vid hofvet i Carlsruhe skulle blifva välkommen, men ej annorledes, emedan det skulle vara att öppna vägen för Ryska och Engelska ministrarne. Vi finna lätt, i hvilken obehaglig ställning Fersen nu befann sig genom de svar, han erhållit. Han beslöt derföre, att sjeif tala med Bonaparte, som genast beviljade honom det sammanträde han begärt. Atföljd af svenska residenten i Regensburg, Bildt, och i en utmärkt skön vagn, dragen af sex hästar och med galonerad betjening, uppfor han till slottet, der de franska och österrikiske fullmäktige bodde. En mängd officerare mottog honom, då han nedsteg ur vagnen och beledsagade honom till Bonapartes rum. Då dörrarne till desamma öppnades, gåfvo de den svenska grefvens ankomst tillkänna, i det de med hög röst ropade ,Sveriges ambassadör I detsamma blef grefve Fersen emottagen af Berthier, Murat och Marmont, som införde honom till Bonaparte, hvilken räckte honom handen samt bad honom taga plats. Det första intryck, som Banaparte erfor af grefve Fersens närvaro, var icke fördelaktigt. Han såg i denna förnäma hållning, i denna höga ståtliga figur, i detta eleganta skiek endast en trogen afbild af den generation, som revolutionen bortsopat och i hvars hela väsende man kunde se, att han länge lefvat i de storas och lyckligas verld. Hans språk var städadt och värdigt som hans yttre. Men hela denna anblick behagade icke den franska medborgaregeneralen. Grefve Fersen, som genast antagit tonen af en grand seigneur, som med värdighet förstår att förena hoslighet. blef derföre snart, eburu två hufvud längre än Bonaparte, betydligt förminskad genom generalens mansr och ton. Sedan de begge satt sig, yttrade Bonaparte till Fersen: Jag erinrar mig ganska väl, att jag sett er kort före revolutionen såsom en vid det gamla hofvet mycket gynnad person; men jag var då en alltför obetydlig person, för att af er ha kunnat bli bemärkt. Grefve Fersen omtalade derpå föremålet för sin beskickning, samt den egenskap, hvarunder han gjorde anspråk på att blifva mottagen vid kongressen såsom ombud för en af Westfaliska fredens löftesmän, hvar på Bonaparte helt kort svarade, att i följd af freden i Teschen skulle Ryssland såsom flera andra makter kunna göra samma anspråk, men att hvarken Frankrike eller Österrike ville tillerkänna någon främmande makts ambassadör denna egenskap; sor öfrigt, tinade generalen, icke utan artighet, Skall man ej vägra att erkänna grefven såsom ambassadör vid hofvet i Carlsruhe, så länge grefven skulle vilja uppehålla sig i Rastadt, Grefve Fersen, som visade sig föga nöjd med detta svar, och i anledning deraf fällde något yttrande, som ännu mindre behagade Bonaparte, gaf denne sednare derigenom anledning att vidt och bredt utbreda sig öfver den politiska sidan af frågan, och om det orimliga af de anspråk, Sverige gjorde på den ståndpunkt af betydenhet i den Europeiska solksamiljen, hvarpå det nu stod. ,Sedan Westfaliska freden, yttrade Bonaparte, ,har Europas ställning mycket förändrats; Sverige utöfvade då ett stort inflytande i Tyskland; det stod i spetsen för det protestantiska partiet, det lyste ännu i hela glansen utaf den store Gustafs segrar. Ryssland var då ännu icke någon Europeisk stat, och Preussen fanns knapt till; men dessa båda makters framåtskridande har sedan mycket tillbakasatt Sverige och nedsatt det till rangen af en makt utaf tredje ordningen. Detta var visserli en oangenäma, men icke des