Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 oktober 1854, sida 2

Men kaptenen på Gregor beherrskades af en enda ide, nemligen att få fatt på det fiendtliga fartyget och stilla sitt raseri på detsamma. På det sätt, hvarpå han tagit saken, var det tydligt, att här icke var fråga om en simpel fångst. En fångst mer eller mindre, hvad brydde han sig väl derom? Rykte och rikedom egde han tillräckligt. Af en sådan orsak skulle han icke hafva utsatt sitt fartyg eller sina matrosers lif för någon fara. Och om han än frågade efter byte, var han dock ännu angelägnare att bevara sin ära som sjöman; att han på sätt som skedt förspilt sitt krut, måste ju göra honom till ett åtlöje för sin besättning. För att förklara denna halsstarrighet, fordrades ännu en bevekelsegrund, och man såg klart på kapten Plouen, att han hade en sådan. Ifrån det ögonblick då de båda fartygen seglade vid sidan af hvarandra, hade han blifvit så blek som ett lik, hans läppar syntes oupphörligt hota, och hans blick var oafvändt riktad på det fartyg han förföljde.