Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 oktober 1854, sida 1

Det sanns ännu en sak, öfver hvilken han skröt i lika hög grad, — det var, att känna Paris, och att i sin person återge hela den parisiska älskvärdheten. Vi böra också sanningsenligt nämna, att han på resan från Dunkirken till Sanct Malo tillbragt tjugusyra timmar i denna stad; men hvad kan man icke allt lara på tjugusyra timmar, om de användas väl? Denna tid hade varit fullkomligt tillräcklig för honom, för att göra sig till en bildad och älskvärd person. I Paris hade han lärt att sätta sin blankhatt på treqvart; der hade han tillegnat sig sin girande och nonchalanta gång; der hade han slutligen utbytt sin provins-dialekt mot en långt mer raffinerad. Då han en vacker natt samlat matroserne omkring sig på backen, omtalade han för dem med en viss stolthet alla de intressanta bekantskaper han gjort i Paris och alla de galanta äfventyr, i hvilsa han varit hjelten. Då han kom in på detta kapitel, var han alldeles outtömlig. Enligt hans egen försäkran hade han stått i det intimaste förhållande till de finaste damer, och den aldrafinaste hade såsom souvenir skänkt honom en diamantring, ett guldrepeterur och 22 piaster, dem hon i hemlighet stuckit i hans ficka. (Forts.)