Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 oktober 1854, sida 2

Äfven för den med hafvet och dess faror förtrogne voro de händelser som här timade, hemska att åse. Qvällen förut bebådade barometern ett större oväder, och den blef också sannspådd. Vinden, som på förmiddagen varit vestlig med stark blåst, gick vid middagstiden på N.V. och N.N.V. med full storm. Straxt på eftermiddagen varsnades då och då mellan de höga vågorna en slup, kommande söderfrån, styrande på Wisby, med flaggan i sjau. Den röda flaggan på tornet vid artillerigården — det vanliga tecknet att lots icke kan gå ut och att ett anlöpande af hamnen afrådes, hissades genast. Men snart var slupen så långt inne i bugten (mellan Högkliot och Stenkyrke-huken,) att den i den häftiga pålandiga stormen icke kunde äter ligga ut och klarera hukarne (uddarne.) Slupen, ä hvars babords-sida brädgången af brottsjöarne redan var ramponerad, hade nn, när vinden blef mera nordlig, intet annat val än att styra på Wisby. Kring hamnbryggorna växte folkhoparne; uppmärksambeten, intresset, sarbågorna växte hvarje ögonblick. På norra bålverket stodo lotsarne med sin hvita slagga på en stång och vinkade åt hvad hall slupen skulle styra. I hamngattet låg en båt redo att emottaga och ilandföra den tross, som från fartyget, ifall inseglingen lyckades, skulle kastas. Fartyget manövrerades bra; men, efter hvad personer med kännedom om hamnen och dess stora svårigheter vid pålandigt hårdt väder, genast yttrade, med för små segel; bottenref i storsegel och stagsocken. Allt gick väl, tills slupen var kommen nära vågbrytaren: der rullade ett par störtsjöar öfver fartyget, som för några ögonblick var osynligt och liksom begrafvet. Snart reste det sig igen, högburet på nya vågors spets; men — kraften var bruten, sarten hade blifvit saktad, och kursen som nu skulle styras mera nordligt, gaf vinden sör knapp; den starka strömsättningen gjorde sitt inflytande märkbart — rörelsen framåt hade alldeles upphört, strömmen satte fartyget tvärs in på stranden — hoppet om dess räddning slocknade. Fartyget stötte, ankaret sätldes. Ånnu en stöt, så att mast och tackel ristades, löskölen flöt upp, och fartyget lade sig på sidan. Ombord bemärktes, i skummet af de störtsjöar, som rastlöst vräkte öfver, sex man. Nu återstod deras räddning. Några behjertade män kastade sig i en större (hamnbyggnaden tillhörig) båt och medtogo ändan af en i land fastgjord tross; första försöket att genom de starka bränningarne nalkas fartyget misslyckades, båten vräktes tillbaka, men fördes ånyo ut: knappt hade det dock lyckats dem att få trossändan ombord, förrän Saggen (återsvallet) satte båten för om fartyget, och kastade den in i de värsta bränningarna. Några hemska ögonblick förflöto, under det man såg båtens besättning med afbrutna åror slitas om makten med vågorna; lyckligtvis kommo de närmare stranden, då de hoppade ur den vattenfyllda båten, som drogs. i land. Men under tiden hade hamnmästaren här på stället kastat sig i en liten båt, och ensam begifvit sig ut, för att försöka rädda en i sender af de skeppsbrutne. Han kom lyckligt fram till fartyget, och man såg en man (styrmannen) nedfira sig i båten; men i detsamma störtade ett par brottsjöar öfver fartyget, och aggen kringom detsamma bragte våldsamt båten ur sitt läge, och hamnmästaren störtades ut, men fick lyckligtvis i fallet tag i den mellan fartyget och landet spända trossen och arbetade sig längs den i land. Den lilla båten åter drefs förut, möttes der af en störtsjö och kantrade, dervid styrmannen fick fatt i en från fartyget nedhängande tågända, och hans kamrater ombord försökte att medelst en nedkastad bugt af ett tåg hjelpå honom — men hans krafter voro uttömda, han släppte sitt tag — och de våldsamma vågorna togo honom om hand; strömmen satte honom mot land, och i bränningarna slungades han upp och ned. Några gånger syntes ena armen och stundtals hufvudet ofvan vattnet. Då kastade sig, sedan de yttre plaggen blifvit aflagda, en af åskådarne i vattnet för att medelst simmande försöka den olyckliges räddning; men i bränningarna var all simkonst fruktlös, mod och god vilja uträttade intet mot de vilda naturkrafterna, och försöket måste öfvergifvas. Snart var den drunknande försvunnen, — i hundradetals personers åsyn, på obetydligt afstånd från land hade det glupska hafvet gripit sitt rof, utan att man kunnat räcka den drunknande en räddande hand, — och ännu i går hade liket ej återfunnits. — Då utsattes åter den stora båt, som först fört trossen till fartyget, några raska män stego i den, och under en beslutsam sjökaptens lugna ledning lyckades det att ilandföra de öfriga — skepparen och fyra man. Det strandade fartyget — slupen Ellidak, förd af kapt. J. P. Lindström, och hemma i Malmö, var stadt på resa från hemorten till Stockholm med last af rhapsat, linfrö och styckegods. Dagen derpå, då stormen på f. m. lagt sig, blef en del af lasten bergad; sjelfva fartyget tros blifva vrak. Fartyget är assureradt. Tack och heder åt alla de män, som med råd och handling vid detta dystra tillfälle voro verksamme! Sedan fartygets och besättningens öde var afgjordt, var det tillfälle att beskåda taflans hemska och storartade skönhet. Det krångande fartyget, då och da vridande sig liksom i dödskamp under vågornas hårda famntag — de yrande störtsjöarna som öfver sitt offer kastade höga bågar af glittrande skum och skinande duggperlor — den oklara flaggan, som ännu bläste ut, liksom vinkande, bedjande om hjelp för den trötta farkosten, medan de nedfirade, genomvåta seglen hängde liksom festoner kring styrbords reling — och utanföre de fradgande, rasande vågorna så långt man se kunde — och slatligen vid solnedgången den röda aftonrodnaden svallande ut öfver hela himlahvalfvet från vester ända till öster och färgande den skälfvande valplatsen med klaraste blodfärg — det var, kortligen sagdt, en tasla af det slag, vid hvars skönhet man bäfvar, och vid hvars anblick man bugar sig inför Gud i stormen, under bön för dem som då på hafvet kämpa med faran och döden. hattegängsoch Polissaker.