gå honom allt gilva elter. Men denna tidpunkt är icke kommen ännu. Om Ryssland efter Sebastopols fall — hvilket med säkerhet antages skola inträffa — inskränker sig till försvaret utan att bedja om fred, så tvingar det de allierade fortsätta det kostsamma kriget och på det sättet kan det utdra ga kriget i flera år; — ty det är ingen lätt sak att besegra en fiende, som räknar på sitt eget bistra klimat och ofruktbarhet såsom bundsförvandter, som bränner sin hufvudstad och härjar sitt område för att skrämma fienden! Att Ryssland sedan 1812 icke kommit att tänka mera civiliseradt, det bevisar den af guvernören i Odessa nyligen utfärdade proklamation, hvilken hotar Odessa med Moskaus öde. Dessutom torde nog czaren genom sin öppna allierade Preussen och sin dolda allierade Österrike nog blifva skyddad för all för hård förödmjukelse; begge dessa makter skola nog framträda till hans råddning, när något lägligt tillfälle dertill yppar sig. Så långt går Berlinerkorrespondenten. Det synes imellertid som om Österrike, vid den sedermera falska befunna underrättelsen om Sebastopols fall, dragit öronen åt sig och ansett angeläget vara att rena sig från misstanken att i hemlighet arbeta Ryssland i händerna. Det har nemligen i denna vefva, under d. 30 Sept., till sin gesandt i Berlin, aflåtit en depesch, hvilken innefattar Österrikes gensvar på preussiska noten af d. 21 Sept. I denna depesch underrättar österrikiska kabinettet Preussen om, att Österrike icke blott är förpligtadt att icke lägga minsta hinder i vägen för de allierades operationer, utan äfven derjemte vidblir sin förra förklaring, att det vill betrakta det som en krigsförklaring, om Ryssarne åter gå öfver Pruth. Gör alltså Omer Pascha ett infall i Ryssland och blir slagen; så kunna Ryssarne ej förfölja honom öfver Pruth utan att råka i kollision med österrikiska trupperna. En hållning, som skänker de allierade så stora fördelar, synes visserligen böra rena Österrike från misstankan att spela under ett täcke med Ryssland. Men ännu kraftigare bevis tarfvas från Österrikes sida, för att ådagalägga, att det icke ändå i hemlighet är Ryssland bevåget och, att det, om det kunde och vågade, gerna skulle räcka den gamle vännen en hjelpsam hand till räddning ur dess iråkade brydsamma ställning. Den omtalade depeschen är dessutom märklig derför, att den för första gången eklaterar den emellan de begge tyska stormakserna rådande oenigheten i orientaliska angelägenheterna, denna oenighet må nu vara verklig eller blott skenbar. Den innehåller nemligen temligen skarpa beskyllningar emot Preussen och låter förstå, att Österrikiska regeringen på egen hand ämnar söka förmå tyska förbundet att ansluta sig till de 4 fredspunkterna, då det nu visat sig, att de tyska stormakterna ej längre kunna gå tillsammans i orientaliska frågan. Jemte den österrikiska noten af d. 30 Sept. har en skrifvelse af österrikiska utrikesministern Berol anländt till Berlin och, liksom denna not, äfven meddelats de andra tyska regeringarne. Grefve Buol förklarar deri, att det sätt, hvarpå Preussen bemött österrikiska kabinettets not af d. 14, icke kunnat än föga tillfredsställa detsamma, dels emedan meningen och betydelsen af dess förklaringar icke blifvit riktigt uppfattade, dels emedan preussiska kabinettet besvarat Österrikes förslag om en proposition vid förbundsdagen med den begäran att erhålla vissa upplysningar rörande Össerrikes egen ställning, hvilka det icke kan lemna, utan att kompromettera sina förhållanden till de olika makterna. Afven synas Berlinerkabinettets utlåtelser lemna outredt, huru man med bibehållandet af någon värdighet och uppriktighet skall kunna hos det tyska förbundet anbefalla det — dessutom overksamma — moraliska understödet af de 4 punkterna, när man tillika säger dessa vara underkastade betydliga betänkligheter från tysk ståndpunkt betraktade. En särskild depesch till österrikiska gesandten i Berlin Esterhazy, hvaraf afskrift bifogas till de öfrige gesandterna, framlägger skälen hvarför icke Österrike, såsom Preussen insinuerat, kan ikläda sig någon slags garanti derför att Ryssarna ej ansallas af de allierade från Donaufurstendömena. Allt detta visar att Österrike, till utseendet åtminstone, satt sig i en sådan ställning till Ryssland, att det, om det hade fria händer och förutsatt att Österrike spelar rent spel, ej skulle dröja att gifva Österrike ett bestämdt val emellan att vara dess vän eller fiende. Hamnen Balaklava, som de allierade, enligt officiella underrättelser valt till utgångspunkt för sina operationer mot Sebastopol, omtalas allaredan i en korrespondens till Times af d. 18 Sept. såsom den egentliga operationsbasen för ett regelmessigt anfall på Sebastopol, men det anmärkes tillika, att det skulle vara före