Styckegods. OskGAdlIRft sjeifmord. En gnidare hade vunnit en ansenlig vinst på klasslotteriet. Oaktadt han annars aldrig ville bestå något, hvarken på andra eller sig sjelt, beslöt han likväl att denna gången göra ett undantag och förpläga sig med en utomordentlig middagsmåltidDå det just var söndag, ville han naturligtvis först gå i kyrkan; men innan han gick, ropade han på sin dräng, som skötte hela hans hushåll, och befallte honom att hemta en stekt kyckling med spenat från restaurationen borta på hörnet. En flaska vin, som han ytterligare tänkte traktera sig med i anledning af dagens högtid, satte han i kakelugnsyrån; men på det att drängen icke skulle få det infallet att smaka derpå, satte han en etikett utanpå, hvarpå han hade skrifvit med stora bokstäfver: gift.F — Då herren varit borta en stund och Jöns hemkommit med kycklingen, kittlade lukten deraf dennes näsa på ett ganska frestande sätt. Den stackaren hade icke smakat mat hela dagen och var derföre genomhungrig; han skar derföre en obetydlig bit af sjelfva kycklingen. Men den ena synden drager alltid den andra efter sig, och så gick det äfven här; han fortsatte att smaka och smaka, både på kycklingen och spenaten, tills man slutligen icke kunde se spår af mat på tallriken. Nu vaknade det onda samvetet. Han visste, att herren icke lät nöja sig med prat och att han kunde riskera det allravärsta. Ju mera han tänkte, desto mera förtviflad blef han. Då upptäcker han plötsligen flaskan i vrån; en klunk ur densamma kan på ett ögonblick göra slut på hans förtvislan. Hans beslut är snart fattadt; han sätter flaskan för munnen och, för att så mycket snarare uppnå det önskade resultatet, tömmer han den till sista droppan. Man kan tänka sig herrens förvåning och harm vid hemkomsten. Jöns ligger på golfvet och jemrar sig; han är väl ännu icke död, men han tror sig tydligen förnimma symptomerna till det sista ögonblicket. Innan han uppgifver andan, vill han likväl hafva sin herres förlåtelse, och han bigtar derföre sin synd i hela dess vidd. — Resultatet af denna bekännelse var naturligtvis, att Jöns Ögonblickligen blef körd på dörren, och han har sedan icke dött; tvärtom har det lyckats honom att få en ny herre, hos hvilken han kan äta sig mätt hvar dag, i stället för att han hos den förre blott gjorde det sista dagen af sin tjenstetid. (Portf.) Betraktelser. Jag har sutit och tänkt tillbaka på mitt 19 år. Jag finner mig redan helt annorlunda beskaffad. Det var också sista gången, som 1 utgjorde första siffran i min ålders tal. Den der siffran, som står först då vi skrifva vår ålder, jag tycker den säger så mycket om beskaffenheten af oss sjelfva under den tid, som den antyder. Se på 1! Huru smärt och rak, huru sorglöst den sträcker sitt hufvud mot höjden, huru litet rum behöfver den ej, för att ändå hafva godt rum, den bryr sig ännu icke om att trängas och knuffas för att få någon plats. 2-an vill hafva mera rum — och dess stora hufvud sein! med hvilken pretention på djupsinnighet och visdom lutar det sig icke framåt; skada blott att det båla hufvudet är — ihåligt! Rundning och sammanhang har den dock vanligen ännu. Ibland liknar den mycket ett frågtecken: den börjar litet allvarsammare fråga verlden hvad den verkligen kan ha att bjuda. 3-an har ännu qvar af 2-ans rundning; men den har fått flera afdelningar, den har mer att bestyra och har under konflikten med verlden blifvit sammantryckt och fått skarpa hörn, hvilket sednare når sin höjd hos 4-an, den rätliniga figuren, som föraktar all behaglig rundning; skarp och tvär, är dess hufvudsak att hafva en fast stolpe till stödjepunkt. Då vi hunnit till 5-an, se vi en spetsig, hangande haka, ett tunnt bakåtstruket hår och en krokig rygg; 6-an har, utom den krokiga ryggen, fått sig en rätt respektabel mage. Men utom det kroppsliga tillägget, har den en annan betydelse i sin figur, hvartill en börjande antydning redan är gjord i 5 ans streck bakåt: den vänder sig åt ett helt annat båll än alla de föregående. Det jordiska bar förlorat sin betydenhet och med ödmjukt böjdt hufvud vänder den sina längtande blickar mot ett annat mål — framåt; alla de andra kasta blicken saknande tillbaka, mot 1 an. Längre är ej värdt att sträcka betraktelsen, om vi ej till afsked skulle kasta en blick på den olyckliga 9-an. En enda böjning med ett hängande hufvud, kan den icke mera stå för sig sjelf, den måste stödjas för att icke falla. . (0. T.) i3n3nn3n33nkn. n dr Ut———