Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 oktober 1854, sida 2

nom ... Då jag tänker på, att han skulle kunna passera förbi mig på några mils afstånd, utan att jag kunde hinna honom! Hvad säger jag, några mil? mycket mindre än så, ifall natten gynnar honom. Stiltje! alltid stiltje! Man kan förarga sig till döds deråt. Andtligen uppstod en bris, och kaptenen begagnade sig deraf för att på ögonblicket pressa segel; inom få minuter var manövern verkställd och alla seglen fylldes. Det var omöjligt att se något mer graciöst och kokett, än fartyget i detta ögonblick; det flög fram öfver vattenytan som en fiskmåse. — Michel, se bara på kapten! han är icke litet glad öfver, alt briggen har fått luft. — Ja ja, Yvon, men det är icke naturligt, det här. Pass på orkanen! den är icke långt borta — jag känner honom, jag. De båda personer, hvilka vexlade dessa ord, sutto på en lucka mellan båda masterna. En båt, som var sastsurrad på däcket, skyddade dem mot solen, och de fortsatte sitt samtal under det de förtärde sin skeppskost. En kruka med vin stod framför deras fötter. Det var tvenne man af besättningen, båda från Bretagne, hvilket man kunde se på deras drägt och deras ansigten; men det var, hvad åldern beträffar, en stor skilnad dem emellan, ty den ene var en ung gosse med håret kortklippt