Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 oktober 1854, sida 2

Plouen hade blott kryssat i några månader, och han hade likväl redan vunnit ett fabelaktigt rykte på alla Oceanens kuster; de franska sjömännen talade om honom med stolthet, de engelska med förskräckelse, och han var redan en af dessa ryktbarheter, dem man under kriget följde med största intresse. Det var icke heller möjligt att hafva en bättre besättning än hans; men han förstod också bättre än alla andra att leda sitt folk. Han kunde göra med dem hvad han ville, och hvarje särskildt man var blott ett lydigt verktyg i hans händer. När han sade: gå! så gingo de; när han sade: stanna! så stodo de stilla; på faran gåfvo de icke akt, och det behöfdes blott en vink af honom för att få dem att gå genom eld och vatten; på ett ord af honom slogo de ihjel hvem som heldst, utan att fråga hvarför eller med hvad rätt. Deras kapten tålde inga invändningar, och han hade ett sätt att kommendera, som gjorde, att det icke föll någon in att framkomma med sådana. En sådan stränghet skulle emellertid icke hafva varit tillräcklig att böja dessa jernhårda menniskor; men Plouen förstod också att begagna andra medel: han var rättvis, oförsarad och ädelmodig. Han förlät aldrig ett fel, men han straffade heller icke utan tillräckliga skäl;