Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 oktober 1854, sida 1

dentliga skönhet. Hon var född i kolonierna och hade tillika med sin mor flyttat till Europa, sedan hon förlorat sin far, som derborta innehaft en hög ställning. Hennes namn var Clara de Meyreuil; hon var sexton år gammal och egde allt det egendomliga och smäktande behag, som karakteriserar kreolskorna, i förening med en oemotståndlig skönhet. Hela staden svärmade för henne och man visade henne öfverallt den mest utsökta uppmärksamhet. Då hon kom på en bal, omringades hon i ögonblicket af en hel svärm tillbedjare; då hon åkte ut, hade hon en hel eskort af unga kavaljerer kring sin vagn; hela hennes vistande i Brest var en fortsatt rad af lustbarheter och fester. Såsom invånare i Brest kunde kapten Plouen icke undgå att oupphörligt höra talas om Clara de Meyreuil, om hvar hon varit i går och hvad hon skulle företaga sig dagen derpå, hvilka artigheter hon sagt åt den eller den och hur många gånger hon dansat; hvar hon i dag spisade middag och med hvad hon i morgon skulle öfverraskas. I landsorten vet man ju att alla hus äro af glas, och att det är omöjligt att hålla något hemligt för sin granne. Plouen åhörde i början tåligt alla dessa berättelser, derpå utledsnade de honom förfärligt, och slutligen blef han så förargad öfver att ständigt höra talas om ett och samma ämne, att han svor att ränna sin värja genom lifvet på den förste, som åter kom och talade med honom om fröken de Meyreuil. Man kände kaptenen, och lemnade honom i fred. Men ryktet härom nådde till salongerna och kom äfven för den unga kreolskans öron. Hon skrattade hjertligt deråt och tyckte om detta infall, men förfrågade sig dock med mycken nyfikenhet om denne vilde och hvad han företog sig, samt lofvade sig sjelf, att han icke skulle dö i sin synd, om han någon gång komme henne för ögonen. Men hvar skulle hon sammanträffa med honom? Händelsen blandade sig i saken och sammanförde de båda fiendtliga makterna, innan de anade det. En dag då kaptenen red långs stranden af Penfelt, öfverlemnande sig åt alla de intryck, som dessa allvarliga nejder framkalla, såg han på vägen, som leder åt Lambezellec en kalesch, insvept i ett moln af damm — det var dagens drottning, omgifven af sina tillbedjare. Plouen hade observerat dem allt för sent, för att på höfligt sätt kunna draga sig tillbaka; han var således tvungen att rida åt sidan och låta fröken de Meyreuil köra förbi; detta gjorde han också, ehuru visst icke gerna. Man ser här, hvad ödet vill säga! Före detta möte hade dessa båda menniskor aldrig