Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 oktober 1854, sida 1

HKorsaren. Roman af Louis Reybaud. Öfversåttning. (Forts. fr. N:o 233.) I salongerna, der grefvinnan var bättre känd, ville man icke sätta tro till dessa förklaringar; man trodde hvarken på Chouanerna eller på något öfverfall; det intryck, som denna händelse frambragte i de högre kretsarne, var en blandning af förvåning och fruktan. — Man frågade sig sjelf huru det vore möjligt, att en dam i en så hög ställning, omgifven af sina domestiker och midt i hjertat af staden, kunde försvinna, utan att bennes folk eller grannarne skulle hafva hört eller sett det ringaste deraf. Ju mer man grubblade, desto mindre var man i stånd att finna nyckeln till denna gåta. Blott en sak var odisputabel, nemligen att grefvinnan var försvunnen, det måtte nu hafva skett frivilligt eller ej. Det fanns väl äfven i denna krets en och annan, som af detta försvinnande sökte draga slutsatser, komprometterande för grefvinnan; men dessa elaka anspelningar funno ingen anklang. Det som i de högre kretsarne förekom alla sannolikast, var, att grefvinnan lemnat Brest, för att resa till sin man, som befann sig på ett kryssningståg i Mexikanska viken, och då hon utfört detta företag utan att underrätta sina vänner eller sitt tjenstefolk derom, så hade detta skett af fruktan för, att man skulle öfvertala henne att afstå från ett så djerft och obetänksamt förehafvande. Något som gaf denna gissning en hög grad af sannolikhet, var, att just samma natt som grefvinnan försvunnit, ett fartyg verkligen afgått till Antillerna. Grefve Hector de Plouen, eller, såsom han vanligen kallades, kapten Plouen hade nemligen för fyra månader sedan gått till sjös, och hade redan utmärkt sig genom några högst djerfva och äfventyrliga företag. Det fanns få menniskor, hvilka blefvo så olika bedömda som kapten Plouen: medan några försäkrade, att han var en treflig kamrat, en tapper officer och derjemte en mild och saktmodig man, framställdes han af andra såsom en person med dyster, sluten och farlig karaktär. I hans ansigte funnos också drag, som kunde tyda på båda de