Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 oktober 1854, sida 1

men icke det ringaste spår af oordning sanns derinne, det syntes att grefvinnan icke legat, möblerna stodo orubbade, ingen af lådorna var utdragen, och allt som sanns af vardesulla saker och som man latt kunnat taga med sig, stod på sin vanliga plats. Kort sagdt, icke det ringaste tydde på. att någotsomheldst våld blifvit användt. Hvad beträssade drägten, så möste grefvinnan gått bort i en hvit musslinskladning, utan hatt aller schawi. Allt estersom dessa detaljer blefvo mer och mer kända bland allmänheten, ökades nyfikenheten och snart samlade sig en hel folkmassa utanför slottet Ajot. Ösverallt hörde man redan giss ningar och slutsatser, och hvar och en hade sin olika mening om orsaken till detta plötsliga försvinnande. — Ett fruntimmer! Hon kommer nog tillbaka! sade en spefogel. Det är blott en liten kärlekshistoria, som är med i spelet. — Nej! svarade en annan, mera finkänslig och mindre misstänksam, det är Chouanerna! det kan icke vara någon annan än de, som haft så mycken fräckhet. Denna gissning tycktes anslå allmänt. Chouanerna härjade just vid denna tid i Anjou och Maine, och understundom sträckte sig deras djerfva och hemliga röfvartåg ända till sjökusten af Bretagne. Man visste att berätta om resande, som blifvit mördade; om offentliga kassor, som blifvit plundrade, och om menniskor, som på ljusa dagen med den otroligaste djerfhet blifvit tagna till fånga; man försäkrade, att de tillochmed bortfört personer midt i de folkrikaste städerna, samt att både Rennes och Niort hade att uppvisa exempel härpå. För öfrigt kunde Chouanerna nog sedan fordna tider hafva lust att hämnas på familjen Plouen. Ehuru denna familj tillhörde Bretagnes äldsta adel, betraktade man dem med misstänksamma blickar, ty husets nuvarande öfverhufvud, grefve Hector, hade icke velat deltiga i de upproriska rörelser, för hvilka detta land varit en skådeplats, och senare hade han uppretat alla ännu mer emot sig genom att gifta sig inom en slägt, som var främmande för provinsen. På så sätt uttydde man den hämnd, som blifvit utöfvad mot honom och detta hemlighetsfulla bortröfvande. (Forts.)