före och kontroller efter. Det är häruti skillnaden ligger mellan anslag och kreditiv. Vid anslag granskas på förhand de ändamål för hvilka penningar beviljas; vid kreditiv gifver man ett förtroende-votum och detta gifves åt hela ministeren, ty besluten om åtgärdernas nödvändighet skola pröfvas af statsrådet i sin helhet; krigsoch marinministrarne endast verkställa besluten. De nuvarande rådgifvarne ha vid ett föregående tillfälle tillstyrkt lyftning af lilla kreditivet utan föregången pröfning, och man har således all anledning vänta att de äfven, då sådant härnäst kan komma ifråga, skola på enahanda sätt förfara. Det förundrade tal. att man i detta stånd kan stå upp och drifva den satsen, att adelns och presternas votum i afseende på styrelsesystemet väger lika mycket som borgareoch bondeståndens. Trots alla de tvenne första ståndens beslut kan det dock ej nekas, att hvarhelst man kommer i landet, finner man ett ganska stort missnöje vara rådande. Det är äfven i högsta grad förvånande att intet motsvarande anslag blifvit äskadt i Norge. Storthinget nedsatte redan det förra gången begärda kreditivet, och det oaktadt äskar man nu derstädes intet nytt bidrag. Ingen lärer väl dock vilja bestrida, att Norges statsmän hafva lika mycket förutseende som våra, och de ha ej ansett nödigt göra några framställningar af det slag som svenska riksdagen af vår regering fått mottaga. Enhvar önskar att större krafter måtte beredas inom konungens konselj under förhandenvarande kritiska tider. Ingen har hittills haft något att invända mot neutraliteten eller mot dess upprätthållande, om sådant kan ske. Det är en dast fråga om sättet sor detta upprätthållande, och det är detta man önskar se öfvervakadt af män som ega nationens förtroende. För sin del ansåg tal. neutraliteten böra göras aktningsbjudande genom materielens iståndsättande. och ville han gerna dertill bevilja anslag; men i öfrigt trodde han att man bör spara allt hvad sparas kan, för att vara beredd för det fall att ett krig blir nödvändigt. Skall man gå på och upprätthålla neutraliteten på sätt som hitills, så slinnes säkerligen ej mycket krafter qvar i farans stund. Ett kreditiv på 3 million för försvarsverket ansåg tal. nog; hvad derutöfver anvisades vore bortkastade penningar. Härpå genmältes af: Hr Wern (ledamot af hemliga utskottet) att han hade funnit de gjorda anmärkningarne dels rigtade mot kreditivets belopp, dels deremot att man valt formen af kreditiv och ej af anslag, dels slutligen hade de grundat sig på bristende förtroende till konungens rådgifvare. Hvad först anginge beloppet, ansåg tal. det ej vara öfverdrifvet. Om kostnaderna för neutraliteten blifva lika stora de påföljande åren som innevarande år, så, och då två år förflyta innan ständerna ånyo sammanträda, finner man att det begärda beloppet väl kan hinna åtgå. Beträffande åter yrkandet att regeringen bordt begagna formen af anslag, erinrade tal, att sådana blifvit begärda och beviljade för ordinära tider. De nu ifrågavarande medlen äskades åter för kritiska tider och deras användande beror på eventualiteter, på Sverges ställning till fremmande makter, m. fl. omständigheter som ingen kan beräkna. Vidkommande slutligen förtroendet till konungens rådgifvare, ansåg tal. förevarande sak vara af sådan vigt att dervid ej kunde komma i öfvervägande de tankar man hyser om rådgifvarne i allmänhet. Teal. nekade att förevarande anslag innebär nägot förtroendevotum. Dess beviljande är en åtgärd som är nödvändig för rikets val. Men fastän talaren alltså trodde opinionerna om ministeren ej böra bestämma någons votum i denna sak, ansåg han det dock lika angeläget som någon, att konungens rådgifvare i dessa brydsamma tider ega hela landets förtroende. Sådant beror dock mindre på hvad stånden besluta, än på hvad hela folket önskar, och vida beklagligare än att tvenne stånd voterat de nuvarande rådgifvarne sitt misstroende, är att de motsatt och motsätta sig alla de stora åtgärder som folket fordrar och hvilka man har så stort skäl antaga vara dess gemensamma önskningar. Såsom ledamot af hemliga utskottet kunde tal. naturligtvis ej yppa hvad som der blifvit honom meddeladt, utan måste han hänhålla sig endast till förhållanden som äro offentligen kända; men redan dessa äro sådana, att de böra uppmana oss att vara beredda. Kriget föres på tvenne olika skådeplatser. Man har sett att det på båda ställena gått långsamt, att det varit svårt att angripa den ryska makten. I söder har man dock nu beslutat ett försök. I norr har man funnit sådant förenadt med alltför stora svårigheter. Det södra företaget är dock ganska vanskligt och det är möjligt att det kan misslyckas. Hvad skulle väl följden deraf blifva? Måste icke de vestra makterna då använda alla sina krafter på detta håll och öfvergifva norden? Hvad vidkommer de tvenne andra stormakterna, så har åtminstone den enas hållning varit ganska vacklande. Röna vestmakterna motgångar i söder, är det möjligt att ett krig utbryter äfven på Europas kontinent och det är då tänkbart att Ryssland skulle kunna få öfverhanden i norden. På grund af allt detta, skulle Sverge handla ganska illa om, på den tid då ständerna ej äro iillsammans, dess regering ej skulle vara beredd att möta alla eventualiteter. Hr Rydin utgick från den synpunkt, att ingen kan veta hvad framtiden bär i sitt sköte, hvarken i afseende på händelserna eller i afseende på rådgifvarne, d. v. s. huruvida dessa sednare komma att qvarsitta eller ej; men en sak bad talaren få lägga statsuiskottet på bjertat, att nemligen utskottet måtte göra sig underrättadt i hvad mån Norge till försvarsvasendet bidrager. Man bade talat i allmänna ordalag om Norges bidrag, men detta var angeläget få på siffran utredt, ty förhållandena till utländska makter äro för båda folken gemensamma. Det sväfvande i detta hr Werns yttrande ligger i öppen dager. Då han erkänner att det vore önskligt det Konungens rådgifvare under så kritiska tider som de närvarande, ägde nationens förtroende, så borde väl hr Waern, som vid andra fillfallan wvicat eic huölla manslarmanta