för asbetalningen af 100 spd på köpesumman för huset, var längesedan förbi, och den tålmodige kreditoren förklarade att han icke kunde vänta längre utan att sjelf råka i sorlagenhet. Direktionen försökte anskaffa ett lån af den lilla summan, men förgäfves. Jag var djupt bedröfvad. En dag bådo mig barnen om att få stå i fönstren när kungen åkte förbi, och detta kunde jag ej neka dem. Efter någon stunds förlopp kom en del af de små jublande emot mig och berättade att de hade sett kungen fara förbi, att han hade sett upp åt fönstren och han helsade så vänligt på oss, upprepade de gång efter annan med en lika vigtig som glad min. Jag delade deras barnsliga glädje och kunde ej hindra den tanken hos mig: Om den gode landssadren visste hur fattig denna stiftelse är och i hvilken förlägenhet den nu befinner sig, skulle han nog hjelpa den till den lilla summan. Dagen derefter mottog jag en skrifvelse från den kammarherren, som åtföljt kungen, hvari han sade mig att det hade gjort hans majestät ett nöje att se de många glada leende barnen i fönstren, och att hans majestät skänkte 100 spd till stiftelsen. O, hur dyrbar, hur kär blef mig denna gåfval Nu kunde vi betala den presserande skulden, den gode Guden hade åter hjelpt oss då vi hade intet råd, ingen utväg visste. Hur varmt blir mig hjertat vid tankan på stiftelsens första barndom och hur svårt är det mig att slita mig från den tidens vänliga minnen! Ack, har då allt på jorden sin vår, som måste försvinna? Dock, Gud vare lofvad! detta gäller blott den yttre synliga blomman; och vore också detta verk underkastadt lifvets allmänna vexelgång, den heta sommarn har också silt blomsterslor, hösten sin frukt och sjelfva den kalla vintren gömmer ju spiran till den kommande våren i sitt moderliga sköte. Hvad som är grundsästadt i det eviga kan icke förgå. Var den kärlek, som omsväfvade Eugeniastiftelsens hjelplösa barndom en gnista af den eviges kärlek, utströmmar det lif och den ande, som rörer sig och verkar i stiftelsens sträfvan, undervisning, styrelsesätt och ordning från lifvet i Gud, skall hans ära och ungdomens sanna timliga och eviga väl fortfara att blifva föremålen för dess yttersta bemödanden, skall denna inrättning aldrig spårlöst sörgå. Om än mina egna ögon skulle få se dess fall, derför att den blefve lemnad öfvergifven och förgäten af menniskor, så medför jag till evigheten den ösvertygelsen, att den icke är förgäten af Gud och att den ej förgälves varit till. Så långt af Maria Schandorff, och det hopp bon burit i sitt rika, varma hjerta har blifvit till verklighet i tiden. Hennes stiftelse har icke förgått eller varit förgäfves. Den har tvertom under hennes ögon framkallat nya, liksom hvarje godt sädeskorn, som under bön och fortröstran strös i mensklighetens åker. År 1838 inrättades en asyl för mindre barn och 1848 en så kallad Middelstandsskole, hvilka båda sattes i förbindelse med Eugeniastiftelsen, och hvaraf den sednare är ett led emellan allmogeskolan och den mera kostsamma för rikemansbarn. Hur Eugeniastistelsen gisvit fart åt dessa skolors verksamhet och hur den stämt opinionen till sådane inrättningars fördel kan man lätt föreställa sig vid jemnsörelsen af deras begagnande. År 1852 hade Eugeniastiftelsen under sin tjugofemåriga verksamhet upptagit 404 fasta elever och 505 till fri undervisning, Middelstandsskolen under sin fyraåriga 129, samt asylen, som började med att upptaga 24 barn, vidgat sig för mottagandet af 200, som nu dagligen der erhålla fri undervisning och tillsyn. Ordningen inom inrättningen, som efter stiftarinnans död 1848, förestås af en fru Linderman, tycks vara förträfflig, så vida en flyktig anblick kan fatta den; renlighet, snygghet och en anda af hemtrefnad låg öfver det hela. En vacker trädgård tillhörde lokalen, der eleverna kunna roa sig och hemta frisk luft utan att behöfva besöka allmänna platser, och årliga bidrag, gåfvor och legater hafva i ekonomiskt afseende betryggat stiftelsens existens. Så står den nu verksam och välgörande med blomma och frukt på samma stam, en välsignelse för den dag som är och som komma skall. Måtte den ock sträcka sin makt till de äldre, och tillhviska mången qvinna förtroende till den kraft Herran nedlagt hos henne till befrämjande af hans verks upprättande på jorden, och lära henne att hennes kall ligger utom flärdens och såfängans innehållslösa gebit! Att norrmännen äfven på konstens väg hastigt hunnit ganska långt och att stora gåfvor också i det hänseendet fallit på deras lott, visar sig omisskänneligen då man ingår i konstföreningens lokal och der ser sig omkring —