yt 101 YTOR UTI I11) 114) m MY PID v OVR tigt af oss, att icke visa motsvarande uppmärksamhet åt motsidans talare. Men det är egentligen två af dessa, hvilkas ställning och yttranden flera gånger förefallit oss så besynnerliga, att icke säga tvetydiga, att man icke kan undgå att egna dem all uppmärksamhet, hade man I ock dertill ingen af konvenansen föreskrifven förbindelse. De representanter vi mena äro äro hrr Schwan och C. F. Wern. Det är naturligtvis ännu alldeles för tidigt, att söka bestämma dessa herrars politiska bana och af deras yttranden och handlingssätt draga några bestämda slutsatser, till deras bedömande såsom politiska karakterer; men det blir dock nödigt, att förr eller sednare komma till en sådan granskning, alldenstund både hr Schwan och hr Wern hafva, genom deras merän vanliga förmågor, utöfvat ett ganska väsentligt inflytande på den närvarande riksdagens gång. På samma gång de det gjort, hafva de naturligtvis ock blifvit föremål, å ena sidan för ovanlig uppmärksamhet och artighet från det ministeriella hållet, å den andra för en skarpt pröfvande uppmärksamhet å nationens sida, blandad på sednare tider med en icke obetydlig del af misstroende. Hvad hr Schwan angår, så har man, för att vara upprigtig, från början aldrig haft något rätt förtroende till honom. Det var kanske i känslan deraf, som hr Schwan tillät sig några uttryck vid den föregående riksdagen mot sidoinflytelserna vid thronen, och vid den närvarande i tullfrågan, m. m., som ställt honom i de liberales leder och gifvit honom en ej obetydlig portion popularitet, hvilken dock åtskilliga omständigheter sedermera betydligt sörringat. Hr Warns anseende har alltid haft ett säkert stöd i förtroendet till hans ärliga karakter, hvadan man om honom städse hyst de bästa förhoppningar, äfven om hans åsigter visat sig vara hvad man kallat grå, och äfven om hans lynnes vekhet ansetts kunna draga honom någon gång ur den raka stråt, som den politiska mannen måste förelägga sig att oförskräckt vandra. Men äfven hr Wern har på sednare tider, genom några högst besynnerliga yttranden, kommit i en ganska falsk ställning till det allmänna omdömet. Och hvad honom angår beklaga vi, af aktning för hans person, detta förhållande, emedan all erfarenhet visar, att äfven de utmärktaste politiska män gått under, då de kommit i en sådan position, så snart förhållandena antagit en aldrig så litet brännande karakter. De yttranden af nämnde herrar, som på sednare tider väckt stor uppmärksamhet, äro deras yttranden i borgareståndets plenum d. 22 Sept. i fråga lilla kreditivets förhöjning. Vi hafva förut meddelat ett kort sammandrag af dessa yttranden, äfvensom ett mera utförligt referat ur A.B. af hr Björcks ypperliga anförande vid samma tillfälle. Vi vilja nu äfven ur A.B. hemta följande referat af hr Schwans anförande: Hr Schwan (ledamot af hemliga utskottet) ansåg äfven hvad som nu yttrades, vare sig för eller emot, föga böra inverka på statsutskottet, som hade att sjelft söka skaffa sig alla nödiga upplysningar. Den redovisning man önskat för det förut beviljade kreditivet hade så mycket mindre nu kunnat afgifvas, som tal. trodde sig veta att ej hälften deraf ännu blifvit användt, och det använda till största delen åtgätt till uppköp af materiel, hvarå räkningar ej ingått. Emellertid förmodade han, att ett öfverskott kommer att ega rum, hvarför landet bör vara så mycket tacksammare, som all materiel för flottan stigit betydligt öfver beräknade priser. Någon anledning till obenägenhet mot den förev. prop. kunde tal. ej finna uti den omständigheten att den blifvit framburen af en rådgifvare, för hvilken borgareoch bondestånden förklarat sig sakna förtroende; ty man måste äfven respektera andras åsigter. Ifrågavarande statsrådsledamot hade erhållit två stånds decharge, och således hafva två stånd stadnat mot två, hvadan klandret förfallit. Ehuru det förvånade tal. att statsråden såsom enskilda personer kunnat uppbära uttrycken af en sådan missaktning som den, för hvilken de varit föremål, så fann han dock icke af borgareoch bondeståndens beslut ovilkorligen böra följa, att konungen bordt dem från rådsbordet aflägsna. Han hemställde till ståndet buruvida, om adel och prester ogillat ett statsråds handlingar, hvilket egt de tvenne andra ståndens förtroende, man äfven då skulle ansett dess entledigande deraf ha bordt föranledas? Hvad nu anginge talarens ställning såsom ledamot af hemliga utskottet, erinrade han att vid föregående tilltällen då utskottet varit tillsammans, hade dess ledamöter fått tillstånd att göra sina ståndskamrater åtskilliga meddelanden. Denna gång hade ett motsatt förhållande blifvit dem anbefaldt. Talarens position var således ganska kinkig, och han fann sig föranlåten endast tala om händelser, hvilka utifrån kommit till hans kunskap. Han förklarade alltså, att enligt hans åsigt var neutraliteten den enda rätta politik vårt land hittills haft att följa. Kunde vi vara lyckliga nog att äfven framdeles bevara den, så vore detta mer ån talaren vågade hoppas. Men skall det vara något bevändt med neutraliteten, skall den vara sådan att vårt svärd väger något i den vågskål hvari det skulle kunne läggas. Tal. förordade alltså bifall till propositionen, och ville han gifva skäl för detta sitt votum, äfven med risk att bryta med dem, hvilkas åsigter han hittills delat. Vi veta, fullföljde han, att om ej de tre skandinaviska rikena deltaga i striden, så blir för de vestra makterna ingenting att vinna. Den sormidabla flotta, hvilken i sommar visats i Östersjön, bär vittne derom. Den har måst inskränka sig till blokader och har ingenting kunnat uträtta med undantag af förstöringen af de fästningsverk, hvilka tal. beklagade att de någonsin kunnat uppstå så nära inpå vår hufvudstad. Skulle nu de båda makterna misslyckas i det andra haf, hvarest striden föres, företer sig möjligheten af en splittring