Att norrmännen äfven på konstens väg hastigt hunnit ganska långt och att stora gåfvor också i det hänseendet sallit på deras lott, visar sig omisskänneligen då man ingår i konstföreningens lokal och der ser sig omkring — utan att tala om den rang, som är en Gade och Tideman tillerkänd bland vår tids konstnärer — och att tillika ett allmännare smaksinne tagit ut sin rätt i bredd med en stigande välmåga, derom vittnar, bland mycket annat, äfven den vackra, rena och ofta ganska ädla stil, hvari ej allenast nästan alla offentliga utan äfven en stor del enskilda byggnader på sednare tider blifvit uppförda, synnerligast i den till slottet gränsande trakten af staden. Hvad åter sjelfva slottet angår, är i mitt tycke belägenheten deraf, på en landtlig höjd invid staden och utmed fjorden, hvad det har vackrast och mest imponerande. Byggnaden tycks icke höra till något af dessa verk, som genom enhet och klarhet i den afspeglade tankan lemnar något fullt tillfredsställande intryck. Också lära under det den stod i verket, förhållanden inträffat, som tvungo till ändringar af den första ritningen, hvilket naturligtvis aldrig kunnat vara fördelaktigt för harmonien af det hela; och dessutom torde för oss den sjelfbudna jemnförelsen med den svenska konungaborgen alstra ett lika orättvist omdöme,